Att bryta eller inte bryta? – Cykelvasan 2013

Det var den stora frågan för mig under gårdagens Cykelvasa. Min filosofi är ju att det ska vara roligt att träna och ja, de första 65 kilometrarna var Cykelvasan ett trevligt nöje. Glada medtävlare, kroppen kändes stark eller ok hela tiden och jag anpassade farten efter aktuella känslan. Lät andra dra ibland och drog förbi andra ibland. Vi hade tur med vädret och de utlovade skurarna höll sig borta till förmån för en skön sol som gjorde att omgivningar blev sådär extra vackra!

De sista 30 kilometrarna var dock istället ren pannbensträning och jag funderade många gånger på om det var värt det för en ”jäkla medalj”. Beslutet att köra i mål avgjordes nog framförallt av min stolthet – jag ville genomföra – även om resultatet inte skulle vara något att skryta med.

Så vad hände då? Hade ju som sagt en trevlig start och njöt av de slingriga skogsstigarna mellan Risberg och Evertsberg. Skogscyklingen längs med Oxbergssjön var bara rolig. Efter den långa, långa uppförsbacken innan Oxberg så började jag känna en vag huvudvärk. Min första reaktion var: ”oj, ett tecken på uttorkning?” och såg till att fylla upp flaskan med resorb i Oxberg. Under hela loppet hade jag druckit två glas vatten per station, petat i mig saltgurka och jordnötter och dessutom haft vätskeersättning i vattenflaskan så uttorkning kändes egentligen inte rimligt. Med lite mjölksyretunga (ja, den där backen är inte att leka med!) ben så trampar jag hursomhelst vidare och tar det lugnt. Lyckas hälla i mig flaskan resorb på min väg mot Hökberg. Där blir det toabesök och jag ber om påfyllning av flaskan igen – med ytterligare resorbpulver redo.  Sneglar avundsjukt på en kvinna som sitter och stretchar i gröngräset men tänker att ”nu är det bara två mil kvar, det grejar jag!”

Ner mot Eldris börjar jag dock känna mig illamående och tramptagen går långsammare och långsammare. Det är många som cyklar om mig här! Jag lovar mig själv att få sitta ner i Eldris några minuter. Dessa minuter blev 40 då jag mår illa och inser att händerna skakar. Jag troligen var rätt blek också och jag lyckas bara dricka miniklunkar av vatten utan att må illa. Gullig sjukvårdspersonal gav mig vatten och såg till att jag kunde sitta bra medan jag återhämtade mig. Att slå förra årets tid på 5:27 var helt klart inom rimlighetens gränser vid Oxberg, och även i Eldris hade det nog fungerat om jag fortsatt istället för att ta en paus. Nu satt jag istället där och det susade människor förbi i en strid ström.

Jag tvekade länge på om jag skulle bryta eller ej… För där och då hade jag inte det minsta roligt, men med 9 kilometer kvar till mål och när jag dessutom vet att det mest är utför så gav jag mig tillslut iväg. Det går liksom snabbare att komma till Mora så än att vänta på skjuts… Då hade jag lyckats dricka några vattenglas utan motstånd och dessutom besökt toaletten än en gång. Mat var dock inte att tänka på och jag mådde illa vid bara tanken på resorben som orörd var kvar i vattenflaskan sedan Hökberg.

Resan in mot Mora går ändå relativt smärtfritt. Blir omcyklad av några men lyckas också trycka förbi några tjejer och killar som fastnar i en backe och kan spurta på in mot mål i hög fart! Sluttid 6:10. Efter det sviker dock energin helt och tack vare att min kära släkting mötte mig vid målet så kunde jag placera mig på en gräsplätt medan hon gick och hämtade min väska. Låg i c:a 30 minuter och kunde successivt peta i mig lite mer vatten. På väg mot bilen så kom dock en stark våg av illamående åter och magen beslutade sig för att tömma sig helt. Efter det släppte dock mattheten och illamåendet ganska omgående och jag kunde börja sippa på vatten och sportdryck. Dusch och en god middag blev en bra avslutning på dagen och kroppen i övrigt kändes inte alls särskilt slut.

Nu är jag mest fundersam på vad som egentligen hände? Vanlig uttorkning verkar det inte vara med tanke på att jag tömde magsäcken på nästan 2 liter vätska. Man kan däremot få uttorkning i blodet som inte beror på för lite vätskeintag men för att kroppen av någon anledning inte tar upp vattnet som den ska. Något som tydligen kan hända om magsäckens innehåll blir för hypertoniskt (för hög koncentration partiklar som salt och socker i vätskan) vilket gör att vätska dras från kroppen till magen för att spä ut denna. Kan förklara känslan av uttorkning men samtidigt full magsäck.

En arbetsteori inför kommande lopp är alltså att dricka och äta lite mindre men mer regelbundet och ha både vatten och resorb på cykeln för att kunna växla. För taggad på mer lopp, det är jag absolut! Kanske det blir Lida Loop nästa år?