I helgen gjorde jag tävligsdebut på Island! En häftig och annorlunda upplevelse som jag tänkte försöka dela med mig av här. Det hela började med att Anders på måndagen frågade om jag ville tävla i helgen när Friða skulle tävla. Han funderade lite över vilken häst som kunde passa och sa sedan ”kanske hingsten?”. Hingsten i fråga är en sexårig kille som heter Sturlungur frá Leirubakka (e: Stáli frá Kjarri, u: Hella frá Árbakka) och som i år tävlats i några T1:or med Friða (på poäng mellan 5,67 och 5,97) men annars mest tränats inför visning då han i våras fick en totalbedömning på 8,09 med 8,22 för ridegenskaper. När Anders frågade mig hade jag fortfarande inte testat hästen men vem tackar nej till en sån fråga? Anmälningen gick ut tisdag kväll så jag skulle hinna prova honom två gånger innan vi tog beslut. Den tänkta grenen skulle isåfall vara tölt T1 (som sedan visade sig vara en T3:a)
Förberedelser
Jag provade honom redan samma dag o kände då mest att oj vad svårt! Han hade i princip vilat de senaste veckorna och vi var inte alls på samma breddgrad inledningsvis. Passtaktigt och styvt i korta tempot, stark och och när jag red ut sprang han mest o skrek efter stona. Lång och låg i tölt verkade vara långt borta så jag fick fokusera på rensa takt och rida mjukt utifrån förutsättningarna.
Dagen efter red vi ut tillsammans med Friða och hennes kompis som satt på varsitt sto. De föreslog att jag skulle testa att rida honom med stång denna gång och det kändes som en helt annan häst även om det fortfarande var lite ofokuserat till och från. Ute funkade tölten i olika tempon super när det gällde takt och jag kunde andas ut när jag märkte att han inte brydde sig om att ridas brevid andra ston. Hemvägen bjöd på en ofrivillig adrenalinkick när Friða skulle öva på gæðinga-galopp och plötsligt maxade tempot. Strurlungur drog på i ökad tölt, som plötslig blev pass (o hej vad det gick…!) för att sedan tappa balansen upp i korsgalopp i skentempo. När vi var ifatt tjejerna som stannade så lugnade han dock ner sig och jag fick tillbaka kontrollen, men jag hade pulsen ganska högt ett tag därefter. Jag kunde även notera att det märks att jag inte ridit T1/T3 på länge (tempoväxlingar) och att denna häst inte är förlåtande när jag ”tappar svanken” och faller fram – han gör då detsamma…
Onsdagseftermiddagen blev det en kort ridtur på vanligt bett och boots på en äng. Bitvis bristande kontakt men bitvis kändes han bra och jag började känna hur mycket jag kunde kräva rent lydnadsmässigt.
Torsdagskvällen var det genrep; Jag och Frida åkte till ovalbanan så jag fick testa rida honom där. Frida coachade fint och i slutet kändes programmet jag red riktigt bra!
Dagen innan tävling var det ofrivillig vila då jag hade hunnit bli sjuk. Hade egentligen bara tänkt longera honom så det gjorde inte så mycket, men jag insåg jag var anmäld i andra varvet jämfört m vad jag trott. Lite jobbigt då vi bara hade övat ökat tempo i ”fel varv”.
Tävlingsdagen
En tävlingsdag på en klubbtävling på Island är lite annorlunda än i Sverige. Tävlingen var hemmaklubben Geysirs ”Stórmót” och i T3 var det 35 anmälda (29 startande). Ingen incheckning eller veterinärkoll krävs vilket gör att tidsramarna blir lite annorlunda. Vi kom ner till banan en kvart innan Frida skulle rida. Sadel och träns på och sedan 10 minuter att värma upp! Jag värmde också upp i ca 10 minuter och insåg att jag var i samma startgrupp som Friðas vän. Mycket skönt att hålla koll på någon med koll, för högtalarna hördes ej i ridhuset och begreppet ”collecting ring” verkade okänt.
Att jag hade koll på henne var tur för plötsligt sätter hon full fart In mot banan från ridhuset. Jag hakar på och blir plötsligt galet osäker på om det VAR i samma startgrupp! Speakern ropar ”Är du Malin Stang?” på isländska, jag nickar och vi får komma in på banan och visa arbetstempo tölt.
Det kändes fint och mjukt, bitvis något på framdelen och med bristande energi men överlag harmoniskt och jämt. Poäng mellan 5,0 och 6,0
Varvbyte och tempoväxlingar var näst på tur och oj vad svårt det är att rida dessa på en häst som har massor av tempo och som man inte känner. Hur mycket är lagom att öka och när ska man bromsa för att hinna ta ner? Öka gick fint men jag började bromsade allt för sent och lite sena nedtagningar var resultatet. Poäng 5,0 – 6,0 även på detta moment!
I ökade tempot var pålle lite trött och det blev en del rollningar men även en känsla av tendens till travtakt till min förvåning. En känsla som bekräftades av vissa bilder. MIn tanke är att denna ha berott på att jag vid detta lag tappat sitsen och drivning något men också trött häst med lite för tunga boots i förhållande till sin styrka. Bitvis kändes han dock riktigt fin och poängen var 6,0 från samtliga domare.
Sammanfattningsvis kändes visningen trevlig och mjuk men lite ”feg”. Slutpoängen landade på 5,67 (5,3, 5,5, 5,8 5,8 & 6,0) vilket gav placering 21 av 28 startande. För att komma till A-final krävdes poäng på 7,0.
Bjuder på bilder från uttagningen:
Island vs. Sverige
Att tävla var nervöst då jag red på en lånad, okänd häst i en för mig ovan gren men själva tävlingen som arrangemang var avslappnad och det var inte särskilt strikt, även om poängen och nivån på ekipagen var hög! Var man anmäld i fel varv och inte kollat på listorna innan så sa de bara ”välkommen tillbaka i startgrupp 9”.
Som jag nämnde ovan var det varken incheckning, collecting ring eller veterinärkontroll. Boxar finns på tävlingsplatsen men till dessa var det i princip först till kvarn som gällde. Övriga fick ha hästar i transporterna. Efter att vi hade ridit våra uttagningar så lastade vi för övrigt in hästarna i transporten och åkte hem till gården i några timmar (”bara” 4 mil) och sedan körde vi ner igen med Friðas ston då hon skulle rida Ungmennaflokki samt finaler.
Banan var samma som landsmótbanan i Hella och där sitter publiken framförallt i bilar. För att de ska hålla koll så sänds speakern i en lokal radiokanal som alla kan ratta in på sin bilstereo. Eftersom alla sitter i bilarna kändes det dock som att det var helt tomt på publik vilket nog kan lugna vissas nerver.
Ovan har jag beskrivit hur det KÄNDES och min tolkning av poängen. Detta eftersom domarkommentarer var i princip ickeexisterande. Domarprotokoll fanns tillgängliga men låg osorterade på ett bord i slutet på dagen och innehåll i princip bara kommentarer om någon fått väldigt låga poäng och då bara ett ord eller två.
Med andra ord! Tävla i Sverige känns mer strukturerat och tryggt men också som ett större projekt medan tävling på Island känns mer avslappnat men också mer rörigt för oss som inte är vana vid det! Det var hur som helst en väldigt god stämning på tävlingsplatsen och jag gillar tanken med finaler på kvällen – festligt och härligt även om domarna fick en väldigt lång dag.
5,63 21/27