Ok, jag vet mina starka och svaga sidor när jag rider, och en av de svagare är att jag lätt ”nöjer mig” och fastnar i bekvämlighetszonen. Det är nog i och för sig väldigt vanligt när det gäller den egna träningen med. MEN för att vi ska utvecklas och ta det lilla steget extra så kan vi behöva en liten knuff i rätt riktning så att säga.
En klassisk bild som illustrerar detta på sååå många områden:
I tisdags red jag på Aska för Elli efter 10 veckors uppehåll då alla lektionerna har precis krockat med att jag har varit bortrest. Sist jobbade vi i princip bara skritt och övade på att hon inte skulle gå emot handen så fort det blev tryck bakifrån. Eftergift och mjuk nacke var rätt nytt för henne när hon kom till mig, särskilt i kombination med tölt. När jag har varit hemma har jag däremot skött läxan och arbetat mycket skritt och grundtölt samt extremt mycket övergångar så nu har jag en tydligare kontakt och ram men som Elli sa: ”Nu när du har en ram, då kan du ju inte bara bli bekväm och tycka att det är lite trevligt utan nu måste du kunna rida med energi också!”
Så vad har hänt? JO vi har ju genom att jobba skritt utanför bekvämlighetszonen gjort den större så plötsligt är långsam men lite energifattig tölt en NY del av vår bekvämlighetszon. Lägsta-nivån har med andra ord höjts utan att jag riktigt har tänkt på det.
Så utmaningen i tisdags var att behålla lösgjordhet och lära henne att det går att slappna av även med mer energi i både tölt och skritt. Det är tur att vi har lektioner inbokade regelbundet för då är det lättare för mig att behålla detta fokus på träningarna och snart ska vi ju dessutom våga oss ut på tävlingsbanan för första gången!