Om självförverkligande och motivation

Varning för ett något filosofiskt inlägg kring motivation, drivkrafter och självförverkligande.

 

Sist skrev jag om hur jag tror att olika människor kan hantera långsiktiga belöningar på olika sätt och att vi verkar bli allt sämre på att ta till oss långsiktiga belöningar. Men en ännu mer intressant fråga är kanske att ställa vad det ÄR som faktiskt driver oss? Alltså, vilken TYP av belöningar som får oss att göra det där lilla extra? Är det pengar, bekräftelse, ära, stolthet eller känslan av att lyckas i sig? Även här verkar mycket tyda på att det sker ett slags generationsskifte, där målet självförverkligande blir allt mer väsentligt.

 

Frågar man människor om vad de vill få ut från ett jobb blir lönen och statusen allt mindre viktig, något som flertalet undersökningar har visat. Istället kommer saker som bra arbetskollegor, roliga arbetsuppgifter, meningsfullhet och personlig utveckling upp. Något som Maslow skulle pricka in som de högre stegen i sin trappa. Detta under förutsättning att vi har uppfyllt basala behoven och har lön så att vi klarar oss och en helt ok livssituation (något som inom andra motivationsteorier kallas hygienfaktorer).

 

Självförverkligande?

För övrigt kanske ni funderar på vad självförverkligande egentligen innebär? Det kan beskrivas som att man utvecklar sig själv och tar tillvara på sina inneboende möjligheter till fullo och ständigt strävar efter en utveckling mot sitt ”bästa jag”. Ett ytterst individuellt begrepp med andra ord och vi är nog många som fortfarande försöker ”finna oss själva” och vad självförverkligande faktiskt är för oss. Känns det igen?

 

Självförverkligande genom idrott och träning?

Självförverkligande går troligen att nå på olika plan och nu vill jag fokusera mer på fritid och träning. Jag tror det kan vara en förklaring till att många ger sig på fysiska utmaningar som Vasaloppet. Vi som håller på med Islandshästar kuskar land och rike runt och tävlar trots att det kostar betydligt mer än vad vi tjänar! Jag har själv ingen extrem tävlingsinstinkt men samtidigt är känslan av utveckling otroligt givande, vilket tävlingens resultat blir ett konkret kvitto på. Dock kan jag inte förneka att jag också uppskattar att lyckas, inte bara för min egen skull men också för den positiva uppmärksamheten det ger.

 

De särskilda tillfällena som motiverar?

Och nu vill jag återkoppla till långsiktiga och kortsiktiga belöningar: Jag tror att för att nå denna självförverkligande känsla så måste vi komma över spärren att bara förlita oss på de kortsiktiga belöningarna. Den tillfälliga ”kicken”. Många, oavsett idrott, som tränar mot ett långsiktigt mål, upplever nog dagar när träningen är ”ett måste” mer än ett nöje. Känslan av att ha genomfört något (en tävling, ett lopp eller ett nytt personbästa) blir dock en belöning för de dagar när träningen inte känns som prio 1. Styrketräning i sig kanske inte är det roligaste, men för att utvecklas inom sin idrott kanske det är värt det? På samma sätt tragglar vi ryttare på i mörker och regn med hästarna, eftersom vi vet att ridningen längre fram blir så mycket roligare om grundstyrkan finns där! Hade vi inte haft de bra dagarna i sikte, (oavsett om det handlar om en härlig uteritt där man har en häst som orkar tölta på i långa sträckor, eller att genomföra ett femgångsprogram på nationell tävling) så hade det nog varit lätt att bara skita i träningen helt och hållet ibland.

Självförverkligad? Kanske… men väldigt nöjd i alla fall!

Vet ni vad som driver er?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *