Inför loppet…
Efter förra årets lidingölopp som gick bättre än ursprungliga planen så har hela tiden jag haft ett sikte på att springa på under tre timmar i år. Med tanke på att jag förra onsdagen däckades av en förkylning och förra helgen fortfarande hade feber var jag ändå lite tveksam till hur det skulle gå. När vi dessutom adderar sköldkörtelproblematiken som jag fortfarande dras med så blir det ännu mer som går emot mig. Hoppet steg sedan något när jag insåg att jag även förra året hade minimal uppladdning och att jag faktiskt sprungit mer i år. Det jag missat var dock detaljen långpass. Något som delvis kan förklaras av mitt löparknä som slog till i år. Att bygga upp kroppen tar tid och jag har endast sprungit mer än 10 km två gånger i år, så årslängsta distans inför loppet var 17 km. Med andra ord var förutsättningarna för ett snabbt lopp inte direkt optimala.
Uppladdningen
Vaknade utvilad och upptäckte att solen sken även om temperaturen var låg. Grundade som förra året med rejäl frukost. Ägg, bacon, majjonäs plus bär och nötter. C-vitamin och resorb som måltidsdryck.
Vi ville vara ute i god tid så även om starten var först klockan 13:10 för min del åkte vi från stan vid 10:30. Tur det då det precis som förra året var hysteriskt långa köer vid Ropsten. Intog min lunchlåda (en sallad m. bland annat avokado, ost och skinka) samt en red bull ståendes i kön för att det skulle hinna smältas innan start. 40 minuter senare sitter vi på bussen och hämta ut nummerlapp gick på två sekunder. Toakön var däremot en annan sak, här var det 30 minuters väntan igen. Lyxade i år till det och lämnade in väskan för leverans till mål. Kostade 40 kronor men skönt att veta att varma kläder och ombyte väntar där. Känner mig rätt ostressad och vandrar iväg mot start och hamnar i startfållan 5 minuter innan start.
Saucony Kinvara 4
Loppet
Tog det lugnt i starten. Hade hört en speaker som sa att starttiden togs först en bit fram, något som inte visade sig stämma. Trängseln var stor och första kilometern gick på 7:59. Efter det lättade det upp men det var fortfarande viss begränsning i vilket tempo jag kunde hålla även om följande 5 km gick i runt 5:30-tempo upplevde jag att det gick långsammare än vad jag skulle kunna ha sprungit, framförallt utför där jag är stark men ofta fick bromsa upp. Annars kändes kroppen fin även om jag fick lite känningar i hålfoten runt 8 km. Mina fötter är inte helt vana vid mina mer minimalistiska skor ännu då jag tidigare sprungit i skor med pronationsstöd.
Det som annars gjorde det jobbigt att springa var däremot att jag efter första vätskekontrollen först fick håll i axeln och sedan började må riktigt illa. Fick ett tag bekämpa kväljningar, något som upprepade sig även efter nästa vätskekontroll, samtidigt som jag ändå var törstig. Undvek att dricka för mycket, 2 klunkar sportdryck och ett halvt glas vatten per station i början. Kan ha varit att jag skulle ätit en mindre lunch? Nåväl, jag joggade på och som sagt är det relativt lättsprunget mellan 6 och 15 km och efter 15, ja då vet man att man är halvvägs! Jag höll mig fortfarande till en hastighet som innebar att jag skulle kunna tangera förra årets tid.
Vid de kuperade partierna mellan 16 och 20 km så började jag längta till Grönsta. Där kommer första branta backen som jag redan innan loppet lovat mig själv att få gå i. Perfekt eftersom det är vätska precis innan! Jag hällde i mig vatten i backen upp och blev glad när någon okänd skrek mitt namn! Tack för att arrangörerna trycker namn på nummerlapparna, alltid peppande! Efter backen flöt det på när det blev flackt men vid 23 km kom det som jag hoppats jag skulle slippa; Knäsmärtan! Inte som i vintras på utsidan av knäet utan på insidan. Jag blev besviken, insåg att det inte skulle bli någon förbättring av förra årets tid, men att bryta fanns inte på kartan, så jag käkade banan, drack lite extra vatten, tog mig tid att besöka toaletten och så gick jag. Humöret var ändå helt ok, solen sken och jag lyssnade på bra musik. Efter ett tag släppte knäsmärtan när jag gick och jag prövade försiktigt att springa igen. Fungerade bitvis bra när jag varvade med gång och mot slutet släppte det mer så de sista två kilometrarna kunde jag återigen springa. Med tappat tidsmål var väl motivationen att pressa det sista sådär, försökte istället mest hitta ett flyt, och när jag väl sprang var det med lättare steg än många runt omkring mig. Med extra pepp från Run Club-kompisarna som ställt sig som hejarklack 800 meter från mål så kunde jag dock öka på ett snäpp till och få den sköna känslan av att spurta in mot mål. Klockan stannade på 3:17 vilket med tanke på omständigheterna ändå är något jag är nöjd med!
Efteråt
När endorfinerna började lägga sig efter målgång och jag hällt i mig några glas vatten kändes smärtan i fötterna påtagligt stark. Stapplade över Grönsta gärde för att leta upp min väska och bytte direkt till torrt på överkroppen samt hoppade i mina Nike free. Hängde runt lite och väntade in övriga som sprang och startade i senare startgrupper innan vi begav oss hemåt. På kvällen blev det en välförtjänt middag på Vapiano. Inga blåsor under fotsulorna i år men mina stackars ”ringtår” har blodfyllda blåsor vid naglarna så det kommer dröja några dagar innan jag kan gå normalt misstänker jag. Förra skorna gav istället blånagel på ”pektån” så än har jag tydligen inte hittat perfekta skon för långdistans i terräng. Tips mottages tacksamt, för det är helt klart det jag ändå vill springa!
Idag har jag tagit en återhämtande promenad och fått ryggmassage, varit på Ikea och vandrat runt lite till samt åkt lite häst i solen. Känns som en lagom dag för återhämtning med andra ord! Och med Lidingöloppet avklarat är det dags att börja ladda inför skidsäsongen! Men självklart lägger jag inte löpningen på hyllan, utan nu ska jag fortsätta bygga upp kroppen för att orka längre distanser, varvat med intervallerna med Run Club såklart.
