Lidingöloppet 2013 – Racereport!

Inför loppet…

Efter förra årets lidingölopp som gick bättre än ursprungliga planen så har hela tiden jag haft ett sikte på att springa på under tre timmar i år. Med tanke på att jag förra onsdagen däckades av en förkylning och förra helgen fortfarande hade feber var jag ändå lite tveksam till hur det skulle gå. När vi dessutom adderar sköldkörtelproblematiken som jag fortfarande dras med så blir det ännu mer som går emot mig. Hoppet steg sedan något när jag insåg att jag även förra året hade minimal uppladdning och att jag faktiskt sprungit mer i år. Det jag missat var dock detaljen långpass. Något som delvis kan förklaras av mitt löparknä som slog till i år. Att bygga upp kroppen tar tid och jag har endast sprungit mer än 10 km två gånger i år, så årslängsta distans inför loppet var 17 km. Med andra ord var förutsättningarna för ett snabbt lopp inte direkt optimala.

Uppladdningen

Vaknade utvilad och upptäckte att solen sken även om temperaturen var låg. Grundade som förra året med rejäl frukost. Ägg, bacon, majjonäs plus bär och nötter. C-vitamin och resorb som måltidsdryck.

Vi ville vara ute i god tid så även om starten var först klockan 13:10 för min del åkte vi från stan vid 10:30. Tur det då det precis som förra året var hysteriskt långa köer vid Ropsten. Intog min lunchlåda (en sallad m. bland annat avokado, ost och skinka) samt en red bull ståendes i kön för att det skulle hinna smältas innan start. 40 minuter senare sitter vi på bussen och hämta ut nummerlapp gick på två sekunder. Toakön var däremot en annan sak, här var det 30 minuters väntan igen. Lyxade i år till det och lämnade in väskan för leverans till mål. Kostade 40 kronor men skönt att veta att varma kläder och ombyte väntar där. Känner mig rätt ostressad och vandrar iväg mot start och hamnar i startfållan 5 minuter innan start.

 

20130929-213711.jpg
Löpskorna funkade bra då banan var torr!
Saucony Kinvara 4
20130929-213726.jpg
Toakön slingrade sig lång – ett skäl att vara ute i god tid!

 

Loppet

Tog det lugnt i starten. Hade hört en speaker som sa att starttiden togs först en bit fram, något som inte visade sig stämma. Trängseln var stor och första kilometern gick på 7:59. Efter det lättade det upp men det var fortfarande viss begränsning i vilket tempo jag kunde hålla även om följande 5 km gick i runt 5:30-tempo upplevde jag att det gick långsammare än vad jag skulle kunna ha sprungit, framförallt utför där jag är stark men ofta fick bromsa upp. Annars kändes kroppen fin även om jag fick lite känningar i hålfoten runt 8 km. Mina fötter är inte helt vana vid mina mer minimalistiska skor ännu då jag tidigare sprungit i skor med pronationsstöd.

Det som annars gjorde det jobbigt att springa var däremot att jag efter första vätskekontrollen först fick håll i axeln och sedan började må riktigt illa. Fick ett tag bekämpa kväljningar, något som upprepade sig även efter nästa vätskekontroll, samtidigt som jag ändå var törstig. Undvek att dricka för mycket, 2 klunkar sportdryck och ett halvt glas vatten per station i början. Kan ha varit att jag skulle ätit en mindre lunch? Nåväl, jag joggade på och som sagt är det relativt lättsprunget mellan 6 och 15 km och efter 15, ja då vet man att man är halvvägs! Jag höll mig fortfarande till en hastighet som innebar att jag skulle kunna tangera förra årets tid.

Vid de kuperade partierna mellan 16 och 20 km så började jag längta till Grönsta. Där kommer första branta backen som jag redan innan loppet lovat mig själv att få gå i. Perfekt eftersom det är vätska precis innan! Jag hällde i mig vatten i backen upp och blev glad när någon okänd skrek mitt namn! Tack för att arrangörerna trycker namn på nummerlapparna, alltid peppande! Efter backen flöt det på när det blev flackt men vid 23 km kom det som jag hoppats jag skulle slippa; Knäsmärtan! Inte som i vintras på utsidan av knäet utan på insidan. Jag blev besviken, insåg att det inte skulle bli någon förbättring av förra årets tid, men att bryta fanns inte på kartan, så jag käkade banan, drack lite extra vatten, tog mig tid att besöka toaletten och så gick jag. Humöret var ändå helt ok, solen sken och jag lyssnade på bra musik. Efter ett tag släppte knäsmärtan när jag gick och jag prövade försiktigt att springa igen. Fungerade bitvis bra när jag varvade med gång och mot slutet släppte det mer så de sista två kilometrarna kunde jag återigen springa. Med tappat tidsmål var väl motivationen att pressa det sista sådär, försökte istället mest hitta ett flyt, och när jag väl sprang var det med lättare steg än många runt omkring mig. Med extra pepp från Run Club-kompisarna som ställt sig som hejarklack 800 meter från mål så kunde jag dock öka på ett snäpp till och få den sköna känslan av att spurta in mot mål. Klockan stannade på 3:17 vilket med tanke på omständigheterna ändå är något jag är nöjd med!

 

20130929-213738.jpg
Fördelen med att gå är att man hinner ta foton på kända backar…
20130929-213754.jpg
Någon minut efter målgång – ser fräschare ut än vad jag kände mig!
20130929-213811.jpg
Mina mellantider – man ser var jag började gå…

 

Efteråt

När endorfinerna började lägga sig efter målgång och jag hällt i mig några glas vatten kändes smärtan i fötterna påtagligt stark. Stapplade över Grönsta gärde för att leta upp min väska och bytte direkt till torrt på överkroppen samt hoppade i mina Nike free. Hängde runt lite och väntade in övriga som sprang och startade i senare startgrupper innan vi begav oss hemåt. På kvällen blev det en välförtjänt middag på Vapiano. Inga blåsor under fotsulorna i år men mina stackars ”ringtår” har blodfyllda blåsor vid naglarna så det kommer dröja några dagar innan jag kan gå normalt misstänker jag. Förra skorna gav istället blånagel på ”pektån” så än har jag tydligen inte hittat perfekta skon för långdistans i terräng. Tips mottages tacksamt, för det är helt klart det jag ändå vill springa!

 

20130929-213821.jpg
Ska undvika att få såna här fötter i framtida lopp… Aj!

 

Idag har jag tagit en återhämtande promenad och fått ryggmassage, varit på Ikea och vandrat runt lite till samt åkt lite häst i solen. Känns som en lagom dag för återhämtning med andra ord! Och med Lidingöloppet avklarat är det dags att börja ladda inför skidsäsongen! Men självklart lägger jag inte löpningen på hyllan, utan nu ska jag fortsätta bygga upp kroppen för att orka längre distanser, varvat med intervallerna med Run Club såklart.

Lidingöloppet 2012 – racereport!

Uppladdningen – ej helt optimal

Ja, i våras fick jag ju i något svagt ögonblick för mig att anmäla mig till Lidingöloppet. Planen var en massa löpträning och sköna långpass under sommaren. Första målet var att ta mig runt på helst under 3:30, under sommaren fick jag ett mentalt mål på 3:15 efter att jag seedade in till startgrupp 6 genom blodomloppet i våras. Men sen upphörde min löpträning…

Cykelvasan kom ju som en glad överraskning och sommarträningen blev fokuserad mot cykel. Efter vasan har jag dragits med envisa småförkylningar så även om jag i friska perioder lyckats klämma in två millopp så har det i övrigt bara löptränats 4 gånger sedan mitten på augusti: 2 intervall-pass med Nike Run Club och två kortare löprundor på 5 km. Efter vandringen för 2,5 vecka så pajjade även min höft så vila har varit min uppladdningstaktik.

Kostmässigt har jag laddat med vanlig lowcarbmat men i större mängder, lite mer rotfrukter, choklad och nötter. I fredags blev det dessutom (ej helt planerat) lösgodis. Innan loppet (start 13:20) en gigantisk frukost med ägg, bacon, yoghurt och lowcarb-bröd vid 8-tiden och vid 11-tiden en flapjack med havregryn, socker och mandel som huvudingredienser. Dessutom flera glas med vätskeersättning för att fylla upp salt och minerallagren.

Mitt lopp:

Mina förutsättningar för ett bra resultat var därmed inte på topp, men tog ändå beslutet att springa med inställningen att ta det lugnt, gå om backarna blir för tunga och dricka på varje station. Jag höll mig till min plan och eftersom mitt behaglighetstempo uppenbarligen blivit snabbare så kunde jag ligga och snitta på 6-minuterstempo. De flesta tycker backarna är jobbigast, jag har svårare för långa platta avsnitt. Kan nog vara mentalt men jag har också starka lår tack vare cykling, i kombination med mycket löpträning längs med backarna vid årsta-viken.

Drack på varje station, i början finns det bara vatten och sportdryck och jag körde taktiken 1 klunk sportdryck och 1 glas vatten. Längre fram blev det även kaffe, coca cola och någon tugga banan. Men det är SVÅRT att veta hur mkt magen klarar av att bearbeta under ansträngning och jag som är ovan vid sportdryck drogs med ett lätt illamående efter varje station. Å andra sidan tror jag att intaget skyddade mig från kramp etc och hjälpte till när pulsen rusade och fettmetabolismen inte helt kunde fungera.

I mål kom jag på 3:07:50 och klarade därmed mitt mål med råge!!

 

När upploppssträckan kom så kunde jag spurta om en hel del folk! Lervällingen på ängen gjorde dock att det inte gick så fort och efteråt kände jag mig fräschare än vad jag trodde. Sökte upp väskorna och hittade kompisen som startade 10 min senare än mig men som tog sig i mål nästan samtidigt. Ombyte, vätska och dusch för vidare färd in mot stan där det blev en gigantisk portion ”black and white” och ett glas rödvin för att fira. Vi kände verkligen att vi passade in när vi linkade in på restaurangen lite lagom stela, trötta och osminkade. Men stolta över insatsen och redan laddade för framtida utmaningar!

Följande text är lite mer nörderi kring loppet men ska du någon gång springa själv hoppas jag du kan få ett tips eller två:

 

Kroppens status:

Pulsen och låren höll hela vägen! Tidigare i år så har jag pga förkylningskänningar haft en rusande puls ibland. Vaderna stumnade dock snabbt och var sedan stumma nästan hela vägen. När skorna åkte av så vågade jag knappt titta på fötterna. Fin blåsa på en tå och två blåa naglar. För er som inte vet det: När man springer långt svullnar fötterna och helt plötsligt blir ens vanliga skor lite små, med skav som följd.

Banprofilen då?

Första 6 kilometrarna är rätt mycket upp och ner, ungefär som ett kuperat motionsspår. Här kände jag mig fräsch. Från 6- 14 anses banan vara rätt lätt eftersom det är platt och en del asfalt, men detta var nog den del jag tyckte var mentalt jobbigast, inte minst för att jag här är uppenbart långsammare än många andra och folk från efterföljande startgrupper här började komma ifatt i höga tempon. Har man lätt att löpa på platt mark så bör detta dock vara ett viloområde. 15-20 var riktigt tufft och kan nog vara ännu värre om man ogillar backar. Många korta och lite längre, rätt branta uppförslut som följs av branta utförslöpor. Många som klagade på tunga lår här. Skön nerförsbacke till Grönsta gärde där även målet är, passeras vid 20 km och där var det även härligt med all publik som hejade! Efter vätskepåfyllning börjar sista tredjedelen som många anser vara den tuffaste. Jag håller inte riktigt med… Kanske mentalt lättare här för att det bara var en tredjedel kvar? Tre riktigt tuffa backar som jag gick uppför i brantaste delarna, de två sista har ju dessutom varsitt känt namn: Abborrbacken samt Karins backe. Abborrbacken, som är ökänd, börjar riktigt riktigt brant och här gick större delen av de startande. Blev omsprungen av nån som glatt säger ”är det någon backe man ska springa uppför är det denna”. (Kan dock tilläggas att jag sedan sprang om honom – så mycket vinner man alltså inte på att springa) Branten planar dock ut snabbt och då kan man jogga vidare, sen är det bara segt uppför, inte som nån skidbacke eller liknande alltså! Karins är kortare och man kommer upp fort så enda man bör tänka på är att sätta igång och börja springa efter de brantaste partierna. Tack vare de branta backarna blir det ju långa, sköna utförslöpor däremellan, vilket gör att jag överlag gillade denna del av banan! Sista kilometern är nästan bara utför och här hade jag nog i efterhand kunnat gasa lite mer!

Kläder då?

Väderleksrapporterna varierade konstant, men runt 13 grader skulle det vara och det visade sig bli uppehåll blandad med lite duggregn. Mitt klädval blev långa tights, funktions-t-shirt och cykelväst ovanpå så jag kunde utnyttja fickorna. Funkade fint!

Om arrangemanget i övrigt och allmänna tips:

Transport ut fungerar bra men var ute i god tid: Långa köer till bussarna, jag väntade nog nästan en halvtimme.

Logistik på plats med väskor och nummerlappsutdelning fungerade fint, inga köer här! Tänk dock på att det kan ta ett tag att gå till starten (1,8 km bort) och köerna till bajamajorna är också rätt långa.

Duscharna var dagens besvikelse: Jag väntade med en kompis så även om jag bor nära så valde vi att duscha på plats eftersom det skulle finnas bastu. Men det var ILLA, iskalla duschar och ljummen bastu., inte vad man vill skämma bort kroppen med efter denna prövning!

20120930-094256.jpg

20120930-094305.jpg

20120930-094323.jpg