… men jag väntar ett år med min vasaloppsstart och följer årets start på TV istället:
Och vad menar jag med nära? Jo, efter min tjejvasadebut har jag verkligen inte fått nog av längdskidor, tvärtom! Jag har vid två tillfällen varit ute och stakat på Ågesta i strålande sol, där jag för övrigt uppnått personbästa tider varje gång. Jag har dessutom testat på stadions spår med några tjejer från klubben.
Lite halvt med glimten i ögat skrev jag därför på klubbens facebook-grupp och frågade om det inte var någon som hade en startplats över då jag hade lite åkabstinens. Mitt i natten mellan fredag och lördag så rasade det in ett mail från en kille som blivit förkyld (så otajmat!) och kunde tänka sig att sälja sin plats till mig istället för att utnyttja försäkringen. Jag blir förvånad, glad och pirrig men bestämmer mig för: Jag försöker!
Jag sätter mig genast och försöker se om det praktiskt går att lösa saker som namnändring, boende och framförallt resa till och från Mora/Sälen. Tidigt på lördagsmorgonen fick jag klart att nummerlappen skulle lösa sig, tågbiljetter fanns till både Mora och Sälen och även boende hade jag klart. Dock hemresan… Alla jag kände åkte i fulla bilar eller ett tåg, också det fullbokat. Likaså alla bussar! Köra bil själv ville jag absolut inte göra efter den fysiska utmaningen som ett Vasalopp innebär. Och även om jag har en viss tilltro till min egen förmåga så ville jag inte chansa på att jag skulle köra på under åtta timmar och därmed hinna med ett tidigare tåg. Är inte heller tillräckligt mycket av en risktagare för att åka dit utan att ha hembiljett. För att inte tala om småsaker som att hinna valla, se över kläder och sånt, som nog hade löst sig om jag varit på plats i tid men som någon sa: Halva Vasaloppet handlar om logistiken runtomkring.
Så, jag lyssnar på ödet och sparar min Vasaloppsdebut ännu ett år. För se så kul jag ändå hade:
