Lidingöloppet 2012 – racereport!

Uppladdningen – ej helt optimal

Ja, i våras fick jag ju i något svagt ögonblick för mig att anmäla mig till Lidingöloppet. Planen var en massa löpträning och sköna långpass under sommaren. Första målet var att ta mig runt på helst under 3:30, under sommaren fick jag ett mentalt mål på 3:15 efter att jag seedade in till startgrupp 6 genom blodomloppet i våras. Men sen upphörde min löpträning…

Cykelvasan kom ju som en glad överraskning och sommarträningen blev fokuserad mot cykel. Efter vasan har jag dragits med envisa småförkylningar så även om jag i friska perioder lyckats klämma in två millopp så har det i övrigt bara löptränats 4 gånger sedan mitten på augusti: 2 intervall-pass med Nike Run Club och två kortare löprundor på 5 km. Efter vandringen för 2,5 vecka så pajjade även min höft så vila har varit min uppladdningstaktik.

Kostmässigt har jag laddat med vanlig lowcarbmat men i större mängder, lite mer rotfrukter, choklad och nötter. I fredags blev det dessutom (ej helt planerat) lösgodis. Innan loppet (start 13:20) en gigantisk frukost med ägg, bacon, yoghurt och lowcarb-bröd vid 8-tiden och vid 11-tiden en flapjack med havregryn, socker och mandel som huvudingredienser. Dessutom flera glas med vätskeersättning för att fylla upp salt och minerallagren.

Mitt lopp:

Mina förutsättningar för ett bra resultat var därmed inte på topp, men tog ändå beslutet att springa med inställningen att ta det lugnt, gå om backarna blir för tunga och dricka på varje station. Jag höll mig till min plan och eftersom mitt behaglighetstempo uppenbarligen blivit snabbare så kunde jag ligga och snitta på 6-minuterstempo. De flesta tycker backarna är jobbigast, jag har svårare för långa platta avsnitt. Kan nog vara mentalt men jag har också starka lår tack vare cykling, i kombination med mycket löpträning längs med backarna vid årsta-viken.

Drack på varje station, i början finns det bara vatten och sportdryck och jag körde taktiken 1 klunk sportdryck och 1 glas vatten. Längre fram blev det även kaffe, coca cola och någon tugga banan. Men det är SVÅRT att veta hur mkt magen klarar av att bearbeta under ansträngning och jag som är ovan vid sportdryck drogs med ett lätt illamående efter varje station. Å andra sidan tror jag att intaget skyddade mig från kramp etc och hjälpte till när pulsen rusade och fettmetabolismen inte helt kunde fungera.

I mål kom jag på 3:07:50 och klarade därmed mitt mål med råge!!

 

När upploppssträckan kom så kunde jag spurta om en hel del folk! Lervällingen på ängen gjorde dock att det inte gick så fort och efteråt kände jag mig fräschare än vad jag trodde. Sökte upp väskorna och hittade kompisen som startade 10 min senare än mig men som tog sig i mål nästan samtidigt. Ombyte, vätska och dusch för vidare färd in mot stan där det blev en gigantisk portion ”black and white” och ett glas rödvin för att fira. Vi kände verkligen att vi passade in när vi linkade in på restaurangen lite lagom stela, trötta och osminkade. Men stolta över insatsen och redan laddade för framtida utmaningar!

Följande text är lite mer nörderi kring loppet men ska du någon gång springa själv hoppas jag du kan få ett tips eller två:

 

Kroppens status:

Pulsen och låren höll hela vägen! Tidigare i år så har jag pga förkylningskänningar haft en rusande puls ibland. Vaderna stumnade dock snabbt och var sedan stumma nästan hela vägen. När skorna åkte av så vågade jag knappt titta på fötterna. Fin blåsa på en tå och två blåa naglar. För er som inte vet det: När man springer långt svullnar fötterna och helt plötsligt blir ens vanliga skor lite små, med skav som följd.

Banprofilen då?

Första 6 kilometrarna är rätt mycket upp och ner, ungefär som ett kuperat motionsspår. Här kände jag mig fräsch. Från 6- 14 anses banan vara rätt lätt eftersom det är platt och en del asfalt, men detta var nog den del jag tyckte var mentalt jobbigast, inte minst för att jag här är uppenbart långsammare än många andra och folk från efterföljande startgrupper här började komma ifatt i höga tempon. Har man lätt att löpa på platt mark så bör detta dock vara ett viloområde. 15-20 var riktigt tufft och kan nog vara ännu värre om man ogillar backar. Många korta och lite längre, rätt branta uppförslut som följs av branta utförslöpor. Många som klagade på tunga lår här. Skön nerförsbacke till Grönsta gärde där även målet är, passeras vid 20 km och där var det även härligt med all publik som hejade! Efter vätskepåfyllning börjar sista tredjedelen som många anser vara den tuffaste. Jag håller inte riktigt med… Kanske mentalt lättare här för att det bara var en tredjedel kvar? Tre riktigt tuffa backar som jag gick uppför i brantaste delarna, de två sista har ju dessutom varsitt känt namn: Abborrbacken samt Karins backe. Abborrbacken, som är ökänd, börjar riktigt riktigt brant och här gick större delen av de startande. Blev omsprungen av nån som glatt säger ”är det någon backe man ska springa uppför är det denna”. (Kan dock tilläggas att jag sedan sprang om honom – så mycket vinner man alltså inte på att springa) Branten planar dock ut snabbt och då kan man jogga vidare, sen är det bara segt uppför, inte som nån skidbacke eller liknande alltså! Karins är kortare och man kommer upp fort så enda man bör tänka på är att sätta igång och börja springa efter de brantaste partierna. Tack vare de branta backarna blir det ju långa, sköna utförslöpor däremellan, vilket gör att jag överlag gillade denna del av banan! Sista kilometern är nästan bara utför och här hade jag nog i efterhand kunnat gasa lite mer!

Kläder då?

Väderleksrapporterna varierade konstant, men runt 13 grader skulle det vara och det visade sig bli uppehåll blandad med lite duggregn. Mitt klädval blev långa tights, funktions-t-shirt och cykelväst ovanpå så jag kunde utnyttja fickorna. Funkade fint!

Om arrangemanget i övrigt och allmänna tips:

Transport ut fungerar bra men var ute i god tid: Långa köer till bussarna, jag väntade nog nästan en halvtimme.

Logistik på plats med väskor och nummerlappsutdelning fungerade fint, inga köer här! Tänk dock på att det kan ta ett tag att gå till starten (1,8 km bort) och köerna till bajamajorna är också rätt långa.

Duscharna var dagens besvikelse: Jag väntade med en kompis så även om jag bor nära så valde vi att duscha på plats eftersom det skulle finnas bastu. Men det var ILLA, iskalla duschar och ljummen bastu., inte vad man vill skämma bort kroppen med efter denna prövning!