Jag har tidigare i kursen Psykologi A tagit upp lite motivationsteorier. Det är ofrånkomligt att då ta upp den välkända behovshierarkin som signerats Maslow. Denna kan som ni kanske vet kan symboliseras på följande sätt:
Maslow menar alltså att olika typer av behov driver vår motivation. Något som han dock till en del missar är tidsaspekten. Det finns andra motivationsteorier som tar upp hur vi människor (till skillnad från djur, som framförallt drivs av direkt feedback á lá Skinner) kan välja att bortse från en kortsiktig belöning om vi istället kan få en större belöning längre fram. Vi kan med andra ord slita rätt hårt om vi vet att det ”lönar sig i längden”.
Frågan är om förmågan att se de långsiktiga motivationsfaktorerna är något som är olika stor hos olika typer av människor och som vi kanske blir allt sämre på? Vi är många som vet att motivationen att ta tag i saker som jobb och skolarbete blir starkare när vi närmar oss en deadline. Vi har ofta långsiktiga mål men utan att få konkreta delmål blir det svårare att ta tag i ”måsten”. Detta är inget nytt fenomen men jag har en känsla av att det blir tydligare hos yngre generationer. Jag har en del tankar på att det kan bero på hur samhällets utveckling i sig försämrar vår förmåga till att ta till oss de långsiktiga belöningarna.
Anders Parment är forskare och forskar bland annat kring konsumtionsmönster men har även skrivit en bok om Generation Y – 80-talisterna. Läs gärna denna artikel om ni vill veta mer. Han tar bland annat upp hur viktigt det är med direkt feedback och självförverkligande för de yngre generationerna. I och med IT-revolutionen och sociala medier såsom Facebook är vi vana att få en direkt respons på det vi gör och att behöva vänta på något en längre tid blir därmed kanske mer och mer främmande?
Har ni lätt att ta till er långsiktiga belöningar?
Tänkte för övrigt fortsätta på temat motivation längre fram i veckan och då ta upp mer om VAD som egentligen motiverar oss.