Den senaste veckan har jag överrösts av samma budskap men i olika former. Budskapet går dock ut på att vi ska lämna vår sk ”comfort zone” och faktiskt våga göra det lite jobbigt ibland.
Vår ”Comfort zone” eller ”bekvämlighetszon” är precis som det låter. Ett läge i träningen där allt flyter på och känns rätt behagligt. Men det är genom att ibland pressa oss utanför dessa gränser som vi utvecklar oss själva och det handlar egentligen om detta oavsett inriktning. De flesta av oss gillar att träna här, men kan också vara ett av skälen till att vi inte upplever den utveckling vi skulle vilja se i vår träning.
I måndags körde jag Body Combat med Bella som uttryckte det som att vi måste ”våga ta ut oss”. Jessica som peppar oss löpare i Nike Run Club lät oss göra ett ruskigt jobbigt tempopass med fullt ös i 1,5 km i snömodden. Passet var just då en ren plåga, men efteråt kändes det fantastiskt bra och med stor sannolikhet bidrar det till att göra oss snabbare som löpare. I Vasalöparens senaste nummer stod det om att undvika mellanmjölkspassen och antingen satsa på längre distanser med lägre puls eller tuffa intervaller.
Samma budskap möter jag även i hästträningen. Vi utgår ifrån en bekvämlighetszon (träningen ska ju i grunden alltid kännas kul och bra!) men ibland får vi göra det lite jobbigt en period, för att på så sätt stretcha ut gränserna för vad vi sedan kommer uppleva som bekvämt! Något Hamingja och jag fick göra på gårdagens ridlektion.
Här kan ett gäng träningskompisar eller en tränare vara till god hjälp för att peppa oss när det blir lite extra jobbigt och man helst bara vill stanna upp! Veckans ros för min del går till härliga Nike Run-kompisar som alltid får mig att ge det lilla extra på löpningen!
Bild lånad från Jessica