Hästar och hälsa – utveckling med glädje
Hittade på Maxims hemsida en liten förklaring till vad som hände mig i lördags:
Troligaste förklaringen då saltintaget blev för högt jämfört med vätskan. Skönt med förklaring och planen är att strukturera intag under kommande lopp och beräkna lite mer vad som fungerar.
I övrigt är kroppen fräsch och idag blev det intervaller med Nike! Härlig avslutning på dagen även om man mest undrar vad man håller på med under själva träningen!
Det var den stora frågan för mig under gårdagens Cykelvasa. Min filosofi är ju att det ska vara roligt att träna och ja, de första 65 kilometrarna var Cykelvasan ett trevligt nöje. Glada medtävlare, kroppen kändes stark eller ok hela tiden och jag anpassade farten efter aktuella känslan. Lät andra dra ibland och drog förbi andra ibland. Vi hade tur med vädret och de utlovade skurarna höll sig borta till förmån för en skön sol som gjorde att omgivningar blev sådär extra vackra!
De sista 30 kilometrarna var dock istället ren pannbensträning och jag funderade många gånger på om det var värt det för en ”jäkla medalj”. Beslutet att köra i mål avgjordes nog framförallt av min stolthet – jag ville genomföra – även om resultatet inte skulle vara något att skryta med.
Så vad hände då? Hade ju som sagt en trevlig start och njöt av de slingriga skogsstigarna mellan Risberg och Evertsberg. Skogscyklingen längs med Oxbergssjön var bara rolig. Efter den långa, långa uppförsbacken innan Oxberg så började jag känna en vag huvudvärk. Min första reaktion var: ”oj, ett tecken på uttorkning?” och såg till att fylla upp flaskan med resorb i Oxberg. Under hela loppet hade jag druckit två glas vatten per station, petat i mig saltgurka och jordnötter och dessutom haft vätskeersättning i vattenflaskan så uttorkning kändes egentligen inte rimligt. Med lite mjölksyretunga (ja, den där backen är inte att leka med!) ben så trampar jag hursomhelst vidare och tar det lugnt. Lyckas hälla i mig flaskan resorb på min väg mot Hökberg. Där blir det toabesök och jag ber om påfyllning av flaskan igen – med ytterligare resorbpulver redo. Sneglar avundsjukt på en kvinna som sitter och stretchar i gröngräset men tänker att ”nu är det bara två mil kvar, det grejar jag!”
Ner mot Eldris börjar jag dock känna mig illamående och tramptagen går långsammare och långsammare. Det är många som cyklar om mig här! Jag lovar mig själv att få sitta ner i Eldris några minuter. Dessa minuter blev 40 då jag mår illa och inser att händerna skakar. Jag troligen var rätt blek också och jag lyckas bara dricka miniklunkar av vatten utan att må illa. Gullig sjukvårdspersonal gav mig vatten och såg till att jag kunde sitta bra medan jag återhämtade mig. Att slå förra årets tid på 5:27 var helt klart inom rimlighetens gränser vid Oxberg, och även i Eldris hade det nog fungerat om jag fortsatt istället för att ta en paus. Nu satt jag istället där och det susade människor förbi i en strid ström.
Jag tvekade länge på om jag skulle bryta eller ej… För där och då hade jag inte det minsta roligt, men med 9 kilometer kvar till mål och när jag dessutom vet att det mest är utför så gav jag mig tillslut iväg. Det går liksom snabbare att komma till Mora så än att vänta på skjuts… Då hade jag lyckats dricka några vattenglas utan motstånd och dessutom besökt toaletten än en gång. Mat var dock inte att tänka på och jag mådde illa vid bara tanken på resorben som orörd var kvar i vattenflaskan sedan Hökberg.
Resan in mot Mora går ändå relativt smärtfritt. Blir omcyklad av några men lyckas också trycka förbi några tjejer och killar som fastnar i en backe och kan spurta på in mot mål i hög fart! Sluttid 6:10. Efter det sviker dock energin helt och tack vare att min kära släkting mötte mig vid målet så kunde jag placera mig på en gräsplätt medan hon gick och hämtade min väska. Låg i c:a 30 minuter och kunde successivt peta i mig lite mer vatten. På väg mot bilen så kom dock en stark våg av illamående åter och magen beslutade sig för att tömma sig helt. Efter det släppte dock mattheten och illamåendet ganska omgående och jag kunde börja sippa på vatten och sportdryck. Dusch och en god middag blev en bra avslutning på dagen och kroppen i övrigt kändes inte alls särskilt slut.
Nu är jag mest fundersam på vad som egentligen hände? Vanlig uttorkning verkar det inte vara med tanke på att jag tömde magsäcken på nästan 2 liter vätska. Man kan däremot få uttorkning i blodet som inte beror på för lite vätskeintag men för att kroppen av någon anledning inte tar upp vattnet som den ska. Något som tydligen kan hända om magsäckens innehåll blir för hypertoniskt (för hög koncentration partiklar som salt och socker i vätskan) vilket gör att vätska dras från kroppen till magen för att spä ut denna. Kan förklara känslan av uttorkning men samtidigt full magsäck.
En arbetsteori inför kommande lopp är alltså att dricka och äta lite mindre men mer regelbundet och ha både vatten och resorb på cykeln för att kunna växla. För taggad på mer lopp, det är jag absolut! Kanske det blir Lida Loop nästa år?
Här hemma packas det för fullt! Direkt efter jobbet imorgon bär det av mot Dalarna och Mora. På lördag är det dags för cykelvasan. På grund av mycket jobbande denna uppstartsvecka så har det för övrigt passat rätt bra med en vilovecka så att kroppen är laddad! Vilovecka innebär inte totalt stillasittande utan vardagsmotion i form av 12 km cykel varje dag blir det ju då jag pendlar, men ingen hårdträning!
Satt nyss och tittade på banprofilen:
Den där lilla peaken vid Oxberg var absolut den värsta delen i förra årets lopp så den håller jag på att mentalt förbereda mig inför. Låg växel och tålamod kommer vara mantrat uppför där!
I övrigt så försöker jag komma ihåg allt: Cykelkläder, skor, handskar, resorb, energibollar, ombyteskläder, cash, cykelväska med reparationskit, solskydd, mjukiskläder.
Inser att jag måste införskaffa ögondroppar imorgon då jag de senaste långloppen fått problem med uttorkade ögon och linser (någon mer som känner igen problemet?) och ska det bli regn måste jag jaga rätt på sleeves och kanske även en regntät cykeljacka? Jordnötter blir också att införskaffa, salt och energirikt gillar jag att käka när jag håller på länge!
Starten går 10:50 på lördag så då får ni hålla tummarna lite extra!
Häromdagen fick jag ett mail:
Dags att börja ladda för årets Cykelvasa på riktigt alltså! Jag har cykelpendlat hela året på min kära hybrid men precis innan Barcelonaresan blev jag en mountainbike rikare:
Lära känna det tekniska gör jag genom att exempelvis leka ute i Hellasgården där det finns mycket fina stigar men också viss risk att köra vilse.
Men cykelvasan är trots allt framförallt ett uthållighetslopp så igår blev det istället grus och landsväg. Totalt 5 mil men med fikapaus hos Malin efter 2. Kändes överlag bra även om jag fick en dipp efter ca 4 mil.
Då växlade jag ner och försökte att mest njuta av vädret men jag blir lättare uttråkad på asfalt så ser fram emot mer grus och stigar på framtida pass!
Till att börja med:
JAG GJORDE DET!
Cyklade 95 km, Sälen – Mora, på 5 h, 27 min.
Är galet nöjd med tanke på förutsättningarna:
Men för att ta det från början:
Vi kom ner till Sälen från Tänndalen på knappt tre timmar. Startade hyfsat tidigt och frukost nr 1 bestod av varmrökt röding, äggröra och romsås. I bilen blev det te, en kopp kaffe och massa salta nötter. Redan här skulle jag egentligen börjat ladda med vätskeersättning. Framme vid 9:00 innebar gott om tid att lokalisera parkeringsplats, gå till starten och hämta nummerlappar, montera nummerlappar på cykel, få hjälp att kolla lufttryck, byta om och äta brunchen. (käkade vid 10:00, startade 11:45)
Nummerlappskuvert!
Kesella, kanel och äpple – nej, kolhydratsladdning vill jag inte chocka kroppen med…
Jag i min färgglada outfit, synas ska man!
Jag kände EN person som skulle köra och henne träffade jag precis innan starten, snacka om slump! Starten var alltså uppdelad i startgrupper där tiden tas när man passerar start och jag startade tacksamt nog i den allra sista. Kände viss oro innan loppet då det ger kortare tid innan spärrtiderna men ändå skönt tyckte jag då för att slippa stress på morgonen. Efter att ha läst Saras rapport så är jag ännu mer tacksam. Jag vågade absolut inte släppa på bromsarna i de gropiga nerförsbackarna och att ha haft hetsiga omkörare som susade förbi hade gjort mig galet stressad. Nu kunde jag ligga i mitt tempo, trycka på vid asfalt, njuta av kurviga skogsstigar och av det faktum att jag kunde cykla om rätt många som gick när det lutade brant upp, men ändå ”fega” i sliriga utförslut. Dessutom var det få som susade förbi mig, däremot kunde jag känna mig stark när jag tog in på folk med lägre nummer! Överlag hade jag alltså ett kul lopp som gick i MITT tempo!
Nummerlappspimpad cykel – finn ett fel! (Ja, dämpare saknas…!)
I startfållan, peppad, men inställd på att ta det lugnt i den långa inledande backen!
Banan var enormt vacker och varierande. Asfalt, skogsvägar, kuperat, pittoreska små byar och ödslig skog. Halvvägs till Oxberg började jag dessutom känna igen mig från Halvvasan så då blev det extra roligt! Detta var ett lite tråkiga parti men det är då jag klarar att fota. Det var inte svårkört i form av rötter och lera, men däremot var det mycket lös grus på vissa ställen och vissa nerförslut innan evertsberg som var riktigt läskiga. Folk som körde tidigare hade tappat både vattenflaskor, slangar, pumpar och cykeldelar…
Backarna då? Jo, det var några riktigt sega långa uppförsbackar på asfalt men där är jag stark! Kunde cykla om rätt många på låg kadens. Vågade dock inte pressa pulsen för högt, det kändes att kroppen inte var helt 100% när det skulle syresättas! Det absolut värsta partiet i mina ögon var det innan Oxberg. Inleddes på två riktigt branta uppförslut. I det ena gick folk dessutom i bredd. Jag var envis och tog mig upp på låg växel! Trampade upp för en seg asfaltsbacke till Oxberg och trodde kontrollen var nära när vi då guidades över vägen och upp för en evighetslång grusbacke, tror jag hade en framför mig som cyklade, resten gick. Någon cyklade i cirklar på ett platt parti för att rensa benen. Mina växlar lade av här, så jag kunde bara ligga på de mittersta 7 (av 21) vilket gjorde att jag drog på mig mjölksyra och växlade mellan att sitta och stå. Mantrat var: ”efter uppför kommer nerför”. Nerför till Oxberg där jag fyllde på med energibar (hemmagjorda – jordnötsbaserade och vatten)
Mjölksyreansamlingen gjorde dock att det småbackiga partiet mellan Oxberg – Hökberg var det jobbigaste för min del. Med en lerig grässlänt upp till Hökberg så var det många som gick och det var enda stället där jag inte log när jag mötte upp mamma, som i äkta supporterstil följde med längs banan och heja på vid olika kontroller!
Kontroll i Evertsberg – halvvägs, och min bästa deltid!
Kontrollerna serverade allt ifrån saltgurka, kaffe, banan och vatten. I sista kontrollen blev det en mix av allt detta! Bra grejer för träningsprestation, men egentligen en rätt vidrig kombination… Skippade dock blåbärssoppa, energidricka och vasaloppsbullarna till förmån för mina egna proteinbars och vätskeersättning i vattenflaskan. 2 längre depåstopp med toapaus blev det. Evertsberg och Eldris. I Eldris insåg jag dessutom att den försämrade fokusförmåga som jag först tagit för trötthetstecken var svett på linserna. Inte mindre frustrerande men gjorde att jag ändå fick mer energi att trampa på sista 9 kilometrarna mot mål. Snackade med ett grabbgäng vid kontrollen men drog sedan ifrån dem rätt snabbt! De två backarna innan mål var precis lika jobbiga som på skidor men upploppet i form av slät asfalt – åh vad kul! Bara att gasa på och in över mål, ungefär samtidigt som Morgan Alling.
Många gulliga funktionärer som kom med glada och uppmuntrande hejarop. Jag gillar dock mer de som kör stilen ”du ser stark ut, bra där!” än de som ”kom igen nu, inte långt kvar, vill du ha lite mer saltgurka?”. Det sistnämnda förstärker bara jobbighetskänslan, även när de menar väl! Bästa kommentaren var för övrigt: ”Nå, så trött kan du inte vara, du kan fortfarande prata i hela meningar” som en funktionär sa till en medtävlande i Eldris.
I mål och med tillrättade linser så var humöret betydligt bättre!
Återhämtningsmat är viktigt och Cykelvasan bjöd på kallskuret och potatissallad efter målgång. Mådde rätt illa så dröjde ett tag innan jag kunde peta i mig lite. Senare under kvällen, efter dusch och tillfräschning så blev vi indragna på kräft- och surströmmingsskiva hos släktingen vi sov över hos. Jag pimplade vatten, åt enorma mängder smör, ost och paj och kompletterade med lite kräftor och surströmming. Sänggång vid 11, å så skönt!
Idag: Inga känningar i kroppen, förutom på framsidan av armhålan. Vadderade cykelbyxor gjorde att rumpan var helt förskonad och ingen som helst träningsvärk i låren. Tror även handskarna skonade armarna från en del vibrationer.
Jag är otroligt glad och tacksam för att min kropp så bra klarar av de utmaningar och påfrestningar jag utsätter den för!
Om jag ska köra igen?
Mycket möjligt, men då med dämpad cykel och med mer mil i kroppen. Hybriden och jag trivs bäst på asfalt och hårda grusvägar, det är något som är klart!
Imorgon gäller det! Då är det dags för cykelvasan. 95 km cykling mellan Sälen och Mora!
Min uppladdning har varit allt annat än optimal. Islandsvistelsen i sig försvårade möjligheterna till cykelträning och då jag sedan blev krasslig förra helgen har den senaste veckan bestått av vila och mera vila. Ingen feber och inga känningar i halsen men kroppen känns inte heller i toppform så målet imorgon är att fokusera på att ha kul och njuta av stämningen!
Imorse åkte vi tidigt från Drakboda; uppstigning kl 5:00 motsvarar 3:00 isländsk tid…
Vi rastade med kycklingsallad vid en pittoresk sjö:
Väl framme i Tänndalen, där vi sover i natt, blev det en tur upp på fjället:
Middag beståendes av rökt röding, avokado och romsås i stugan följdes upp med en fantastisk chokladmousse på hotellet:
Nu är det vila, sömn och pepp inför morgondagen som gäller!
Eftersom det är mindre än två veckor kvar till cykelvasan så var det hög tid att slänga in ett långpass. Lånad MTB, inga skor, cykelbyxor eller handskar – hardcore!
Jag har inte direkt några rundor att tillgå så laddade lurarna med sommarprat och bestämde mig helt enkelt att cykla en timme och sedan vända hem igen.
Vanligtvis rätt trist träningssätt men här finns det natur!! Cyklade till avfarten mot Landmannalaugar vilket är 18 km (och totalt 36 km cykling med andra ord). Solen sken och det var härligt. Hemåt däremot… Motvind deluxe, damm från bilar, solen i moln och så kom det lite regn… Pannbensträning kallas det visst?
Fina bilder blev det i alla fall:
Hur jag än planerat verkar ändå mina cykelturer resultera i en sträcka av lerbadande:
Nu var planen att via grusvägar ta mig från Drakboda och ner mot Nynäs på östra sidan av väg 73. Vid Älgviken försvann dock vägen in i skogen men visste att folk brukar rida mellan Älgviken och Kalvö så fortsatte. Det blev att leda cykeln och trippa mellan stenar. Dock stolt över att jag vågade stå på och cykla över några mindre plankor och gropar.
Resten av vägen blev det en fin stig som övergick i grusväg och resterande tid var det en härlig blandning av kuperade grusvägar och små slingrade asfaltsvägar.
Skrapade trots promenadbiten ihop 43 km på 2 h och 35 minuter så det kändes som ett bra sista långpass innan cykelvasan. Min uppladdning blir ju inte helt optimal eftersom jag ska till SM och sen direkt till Island men får försöka låna nån cykel på ön för att få trampa lite i alla fall!
Jag gillar att slå flera flugor i en smäll, särskilt trevliga sådana!
Idag skulle jag testa mina nya däck som införskaffades igår. Toppenservice av grabbarna på Länna Sport förresten! Förutom nya däck blev det även SPD-pedaler som passade de nya skorna jag köpte på Sportshopen! Både jag och de i butiken tyckte att cykeln blev ball med nya däcken:
Hur som helst insåg jag att det var evigheter sedan jag träffat Malin och lyckades därför boka in en lunchdejt! Kombinera träning och socialisering är ju toppen!
Jag cyklade från Drakboda strax innan elva, över Segersäng, till Hemfosa och sedan Tungelsta på skogsvägar och grusvägar. Turen tog inklusive en del trassliga stop 65 minuter och mätte 16.5 km. Det märks hur mycket långsammare det går på annat underlag! Efter ett stopp vid Malins stall med lite hästgos som bonus så fick både jag och cykel lift hem till dem.
Lunch och kaffe och allmänt babbel blev det innan jag styrde kosan hemåt. Himlen verkade oroväckande ett tag men släppte inte alltför mycket regn och de 20 km det var hem tog 75 minuter att avklara. Är det sånt underlag på Cykelvasan så känns det överkomligt att ta sig i mål innan spärrtiderna, vilket är mitt primära mål! Måste dock lära mig att det är osmart att äta en gigantisk måltid precis innan träningspasset… Min rädsla för att inte ha energi och bli hungrig gör att jag ibland petar i mig för mycket innan, med resultatet illamående!
Puss på miniatyrhästar!
Ett nytt lopp på gång!
För några dagar sedan damp det ner ett mail med följande innehåll i min mailinkorg:
Jag hade alltså vunnit en startplats i cykelvasan! Ett cykellopp som blev fulltecknat på två dagar. Jag vann detta genom att svara några frågor hos Preem och motivera varför jag ville vinna. Min motivering handlade om att jag när startplatserna släpptes fortfarande inte hade upptäckt nöjet med cykel på riktigt. Ni som följt mig ett tag vet ju att jag cykelpendlat länge men med nya cykeln så är det mer än bara ett transportsätt, det börjar bli en till rolig sport!
Utrustningsfunderingarna igång!
Nu är ju cykelvasan egentligen ett terränglopp som egentligen antagligen gör sig bäst med en mountainbike (MTB). För att min kära hybrid ska klara utmaningen blir det en utflykt till Länna Sport imorrn för att diskutera däck/hjul. En investering i grövre däck behöver inte vara helt fel då nuvarande däck ändå inte kommer klara vinterhalvåret. Ska dessutom skaffa pedaler till de nya skorna och småsaker som vattenflaskhållare. Kläder har jag en del och ev kan jag behöva nån mindre väska också men det är inget akut.
Första terrängträningen
För att ladda och för att testa MTB så passade jag även på att hyra en i Tanum igår! Fick låna en karta och skickades ut i skogen. Malin + otydlig karta är en dålig kombination och det blev ett antal felcyklingar. Gjorde dock inte så mycket, vacker miljö och otroligt kul att försöka ta sig fram på skogsstigar av en typ som jag annars mest brukar rida på. Totalt var jag ute i nästan två timmar och cyklade runt två mil!
vart tog vägen vägen? (jo, jag vände här…)
Ja, finns ju en risk för att mina cyklar kommer öka i antal om ett par år…