Hemma igen efter dagarna i Tänndalen! Idag innan vi åkte hem blev det ännu en sväng förbi elljusspåret i Bruksvallarna, och vilken skillnad! Spåren hade satt sig något och med något lägre temperatur hade jag dessutom lite fäste. Dock blir det intensiv intervallträning när det är så kuperat så jag orkade bara drygt 30 minuter.
Igår blev det vila från skidspåren och istället utflykt till Röros där vi hälsade på Lisa och Spá. Vi spanade in stallet med söta getter, jag lekte fotograf åt henne och fick även testa hennes fina häst!
Efter en norsk lunch (potatisbaserat tunnbröd samt brunost) så blev det stadsguidning i den otroligt charmiga staden där gatorna är så smala att man inte fattar att det är ok att köra bil!
Så man längtat efter första snön! Nu har ju inte snön kommit till Stockholm. Däremot har jag och mamma tagit oss till Tänndalen för en långhelg nu när jag har några extra dagars ledighet i samband med höstlovet.
Bruksvallarna har kämpat hårt med snökanoner och kunde idag öppna upp sitt elljusspår för längdskidor!
Tyvärr ser det nog mer njutbart ut än det var! Misstolka mig inte, jag älskar snö, njuter av att åka längd! Dock var det mycket kuperat (=skejta upp och ploga utför) och med temperaturer runt nollan var det i princip omöjligt att få fäste. Lägg till över 100 snabbåkande människor – de flesta i gymnasieålder – som vallfärdat dit från diverse skidgymnasier, som susade förbi snabbt när jag försiktigt plogade utför! Kan erkänna att jag tyvärr blir lite stressad när jag upplever att jag är i vägen, även om jag inte har några större problem med att jag är långsammast i spåren.
Så snö är härligt men jag längtar lite till de platta fina spåren nere i dalen eller på golfbanorna i Stockholmstrakten där man kan mata med stakning av olika slag! :)
Igår kväll efter en skön dag i snowboardbacken så skulle jag premiäråka längdspåren. Hade preppat skidorna hemma till viss del och vallade klart här. Tänkte att ”tre lager fäste blir nog bra.” (skulle nog behövt det dubbla, med mjukare valla dessutom).
Ger mig glatt ut och inser direkt att det där fästet nog inte riktigt var nog. HÄR skulle jag direkt vänt till ett plattare spår eller vallat om, istället fortsatte jag. Ett osmart val då jag bara blev mer och mer frustrerad. I de få utförslöporna kunde jag staka fint och jag kunde till och med staka i lätta motlut, men denna slinga består av många branta backar upp mot fjället. Jag kom inte framåt! Pulsen var låg för enda sättet att komma upp var saxa/gå.
Sällan jag ger upp men när jag efter en timme hade åkt 8 kilometer och kunde ta en snabbare väg hem, ja då plogade jag mig hem och tog istället ett lååångt stretchpass.
Vill inte sluta med denna känsla i kroppen så kommer självklart bli fler pass, men då med lärdomen: Ha med valla i fickan och kör gärna alternativa spår om fäste saknas!
Försöker hålla humöret uppe efter 5 km ungefär10:an i Tänndalen var i alla fall vacker!Enkel men god middag: Rökt röding, räksallad, tinade frysgrönsaker och ett ägg. Behöver inte vara svårare än så!
Ja, jag var en av de som strax efter 8:00 i söndags klickade i att jag ville köra Vasaloppet nästa år! Nu har jag även bekräftat platsen genom en ohyggligt summa pengar, så nu finns det ingen återvändo. Vasaloppet 2014, här kommer jag!
… men jag väntar ett år med min vasaloppsstart och följer årets start på TV istället:
Nedräkning till Vasaloppsstarten på SVT-play
Och vad menar jag med nära? Jo, efter min tjejvasadebut har jag verkligen inte fått nog av längdskidor, tvärtom! Jag har vid två tillfällen varit ute och stakat på Ågesta i strålande sol, där jag för övrigt uppnått personbästa tider varje gång. Jag har dessutom testat på stadions spår med några tjejer från klubben.
Lite halvt med glimten i ögat skrev jag därför på klubbens facebook-grupp och frågade om det inte var någon som hade en startplats över då jag hade lite åkabstinens. Mitt i natten mellan fredag och lördag så rasade det in ett mail från en kille som blivit förkyld (så otajmat!) och kunde tänka sig att sälja sin plats till mig istället för att utnyttja försäkringen. Jag blir förvånad, glad och pirrig men bestämmer mig för: Jag försöker!
Jag sätter mig genast och försöker se om det praktiskt går att lösa saker som namnändring, boende och framförallt resa till och från Mora/Sälen. Tidigt på lördagsmorgonen fick jag klart att nummerlappen skulle lösa sig, tågbiljetter fanns till både Mora och Sälen och även boende hade jag klart. Dock hemresan… Alla jag kände åkte i fulla bilar eller ett tåg, också det fullbokat. Likaså alla bussar! Köra bil själv ville jag absolut inte göra efter den fysiska utmaningen som ett Vasalopp innebär. Och även om jag har en viss tilltro till min egen förmåga så ville jag inte chansa på att jag skulle köra på under åtta timmar och därmed hinna med ett tidigare tåg. Är inte heller tillräckligt mycket av en risktagare för att åka dit utan att ha hembiljett. För att inte tala om småsaker som att hinna valla, se över kläder och sånt, som nog hade löst sig om jag varit på plats i tid men som någon sa: Halva Vasaloppet handlar om logistiken runtomkring.
Så, jag lyssnar på ödet och sparar min Vasaloppsdebut ännu ett år. För se så kul jag ändå hade:
Vaknade glad och peppad i morse och möttes av en vacker syn när jag skulle smita ut på toa och kände redan då att ”detta kommer bli en fin dag!”. Frukostintag bestod av två kokta ägg, 2 low-carbfrallor med skinkost samt yoghurt med lite frön och nötter. Självklar även 2 koppar kaffe och ett stort glas vatten!
Stugan i Läde
Blev en tidig start för mig då jag startade redan 9:00! Genom Bessemerloppet seedade jag mig till motionsled 3, något som kändes bra och lagom. Är trots allt en rookie som fick mina första par längdskidor i julklapp för två år sedan. Dock var led tre fullt när Johanna skulle plocka ut min nummerlapp så de placerade mig istället in i led 2. Jag var precis på gränsen för att platsa; gränsen var egentligen 5:00/km och jag hade 5:03 men hade fördelen att vara med i en klubb!
I startfållan!
Mitt primära mål: Ha kul!
Jag hade riktigt kul faktiskt! Många blir lite hetsiga när de inte kan köra i sitt tempo och när vallan inte funkar optimalt. Jag hade inte heller perfekta fästet men med bra glid, fin musik, glad publik och schysst väder så kunde jag njuta på vägen. Känner mig i bra form och stannade inte i stationerna mer än för lite vatten (Bortsett från en av Volkswagens chokladbollar!) och hade ett stort leende när jag susade fram i utförslöporna! Eftersom fästet tog som bäst när det var uppförsbacke hade jag också känslan: ”Yes, en backe, nu ska jag få ta i lite!”.
Mitt sekundära mål: Tid på 2:30 – 3:00 h
Det jag hade som mål i början av säsongen var att åka under 3 timmar, efter förra helgen blev drömgränsen 2:30. Med 4 km avklarade och en klocka som stod på 26 minuter så kändes målet möjligt men drömgränsen långt borta. Jag startade allra längst bak i led 2 och det var en hel del köer i uppförsbackarna och ren trafikstockning på sina håll. Tänkte flera gånger att de som startade långt fram i led tre nog egentligen har bättre förutsättningar att göra en bra tid.
Jag körde på hur som helst i mitt eget tempo, stakade i samma fart som tjejerna omkring men var starkare än många andra uppåt! Hade vallat på egen hand och hade väl ändå lyckats helt ok. Jag kunde springa upp för backarna även om jag inte kunde staka med frånskjut. Tack vare vinterns stakträning så är jag nu tillräckligt stark för att även ren stakning ska kännas ok och efter 20 km och en klocka som stod på 1:40 så insåg jag att drömgränsen trots allt var inom räckhåll! Inget långt depåstopp i Eldris inte, utan nu började jag kämpa lite mer fokuserat och även om energin började sina lite (lite koffein mot centrala tröttheten hade nog behövts) så blev ju samtidigt siffrorna snabbt lägre när Mora närmade sig och jag kunde staka i mål på tiden 2:25! Visst var pulsen hög på toppen av några backar men i övrigt hade jag bra energi hela vägen och med mer tävlingsinstinkt skulle jag nog kunnat köra ännu snabbare.
Efter målgång!
Hoppade in i buss till duscharna och efter dusch och tillfräschning mötte jag upp Mari som också kört och så blev det en rejäl energipåfyllning av buffémat á la skolmatsal och ett varv på mässan innan vi hejade i mål Johanna som fick kämpa sig genom vurpandes kvinnor och sönderkörda spår då hon startade några led längre bak.
Nu: Tacokväll, melodifestival och intag av nötter, mörk choklad och torkad frukt!
Igår körde jag Bessemerloppet 17,3 km, något som jag anmälde mig till rätt spontant efter att fått veta att klubben ordnade gemensam bussresa till Högbo och jag verkligen gillade spåren där efter förra helgens besök. När loppet dessutom lockade med att vara seedande för Tjejvasan och jag såg möjligheten att visa att jag hör hemma i ett lite bättre startled som för förstagångsåkare annars innebär led 10 så var beslutet enkelt.
Resan dit gick snabbt och smidigt med bussen som fylldes av taktiksnack, betting kring sina egna tider samt ivriga diskussioner kring hur man borde valla. 0 – 1 grader och lite sol var lovat och frågan var: ”klister eller ovallat?”. Jag har visserligen blivit bättre på stakning men att köra helt utan fäste lockade inte. Däremot kan jag inget om klistervalla så oron var stor.
Som tur var hade gänget med sig ett vallaställ och med starka insatser från schyssta klubbkompisar så preppades större delen av klubbens skidor med klister. Utmaningen med klister är att lägga på det så att man får fäste, men inte såpass mycket att det fryser in snö eller är för tjockt så att det går i marken när det inte borde. Jag fick ett lager klister och så lite burkvalla på det för att förhindra ifrysning och detta hjälpte förhållandevis bra.
Proffsvallning med klister!
Loppet då?
Starten för 17,3 km och 52 km gick samtidigt och även för elit, tävling och motionsklass. Masstart där 10 startled snabbt blev 2, med tillhörande trängsel! Ett antal människor som vurpade och en himla massa köande blev resultatet. Första km tog 8 minuter, men efter det höll jag ett snittempo på under 5 så jag kunde ta mig runt på 1:27:58, vilket ger en minuttid som nästan räckte till tävlingsled i Tjejvasan (5:05/km, gränsen är 5). Jag är dock supernöjd. Hade en bra känsla och med bättre fäste hade jag nog kunnat köra på ännu mer. Jag tror INGEN jag såg i spåren hade fäste nog att trycka ifrån för stakning med frånskjut. Däremot kunde jag till min stora lycka i alla fall diagonala mig upp för backarna och springa upp när det blev brantare, härligt! Banan var rätt flack så största delen av loppet stakade jag mig annars igenom och det känns skönt att även den delen börjar lossna.
Nu är det omladdning och uppladdning inför tjejvasan som jag ser fram emot mer och mer! Nu har jag ju även övat på tävlingsmoment såsom undvika vurpande människor, ropa ”ur spår” och byta spår samt förtära dryck vid vätskekontroller. Bara att köra på med andra ord och satsa på en starkare insats än förra årets Halvvasa som mer gick ut på överlevnad.
Den senaste veckan har jag överrösts av samma budskap men i olika former. Budskapet går dock ut på att vi ska lämna vår sk ”comfort zone” och faktiskt våga göra det lite jobbigt ibland.
Vår ”Comfort zone” eller ”bekvämlighetszon” är precis som det låter. Ett läge i träningen där allt flyter på och känns rätt behagligt. Men det är genom att ibland pressa oss utanför dessa gränser som vi utvecklar oss själva och det handlar egentligen om detta oavsett inriktning. De flesta av oss gillar att träna här, men kan också vara ett av skälen till att vi inte upplever den utveckling vi skulle vilja se i vår träning.
I måndags körde jag Body Combat med Bella som uttryckte det som att vi måste ”våga ta ut oss”. Jessica som peppar oss löpare i Nike Run Club lät oss göra ett ruskigt jobbigt tempopass med fullt ös i 1,5 km i snömodden. Passet var just då en ren plåga, men efteråt kändes det fantastiskt bra och med stor sannolikhet bidrar det till att göra oss snabbare som löpare. I Vasalöparens senaste nummer stod det om att undvika mellanmjölkspassen och antingen satsa på längre distanser med lägre puls eller tuffa intervaller.
Samma budskap möter jag även i hästträningen. Vi utgår ifrån en bekvämlighetszon (träningen ska ju i grunden alltid kännas kul och bra!) men ibland får vi göra det lite jobbigt en period, för att på så sätt stretcha ut gränserna för vad vi sedan kommer uppleva som bekvämt! Något Hamingja och jag fick göra på gårdagens ridlektion.
Här kan ett gäng träningskompisar eller en tränare vara till god hjälp för att peppa oss när det blir lite extra jobbigt och man helst bara vill stanna upp! Veckans ros för min del går till härliga Nike Run-kompisar som alltid får mig att ge det lilla extra på löpningen!
Blev halvdag på jobbet idag och sedan iväg till Sandviken och Högbo Bruk. Jag har varit här tidigare men bara i samband med hästtävlingar. Nu är syfte längdskidor och minisemester! Jag och Johanna laddar för Tjejvasan om två veckor och vi har idag åkt skidor och ätit trerätters (kräftsoppa, pärlhöna och chokladvarité, fantastiskt!) och hänger nu på rummet med laddning för frukostbuffé och många mil på skidorna imorgon!
I måndags fick jag en mjuk valla på skidorna som egentligen var för mjuk för dagens före men jag gillar när jag får bra med grepp så den passade dagens före perfekt. Skönt tryck uppför och kunde köra stakning med frånskjut smidigt som bara den! Elljusslingorna är ju lite kuperade här så blev en del backträning.
Det skönaste med elljusspårsåkning är annars att man verkligen hamnar i en liten bubbla av ljus, vitt och stilla. Ger en härligt meditativ känsla!
Ågesta friluftsgård söder om Stockholm blir på helgerna nu under vintern en samlingsplats för alla längdintresserade. Vill man inte få fokus på omkörningsteknik och spårbyte bör man vara ute tidigt på morgonen!
Däremot en vardagskväll som idag så var det perfekt! Några andra glada människor i spåren, nya fina spår, 5 grader kallt vilket är ungefär ultimata temperaturen för längd och de nya skidorna gled fint! Måste jag säga att de två varven i spåren var en ren njutning?
