Cykelvasan 2012 – racereport

Till att börja med:

JAG GJORDE DET!

Cyklade 95 km, Sälen – Mora, på 5 h, 27 min.

Är galet nöjd med tanke på förutsättningarna:

  • Fick Cykeln i maj
  • Cykeln i fråga är en hybrid utan stötdämpare (dvs: inte optimalt i ett MTB-lopp),
  • Personbästa distans innan loppet: 48 km
  • Antal långpass (36-48 km) i sommar: 4 st (varav 2 med rätt utrustning)
  • Hade förkylningskänningar hela förra veckan

Men för att ta det från början:

Vi kom ner till Sälen från Tänndalen på knappt tre timmar. Startade hyfsat tidigt och frukost nr 1 bestod av varmrökt röding, äggröra och romsås. I bilen blev det te, en kopp kaffe och massa salta nötter. Redan här skulle jag egentligen börjat ladda med vätskeersättning. Framme vid 9:00 innebar gott om tid att lokalisera parkeringsplats, gå till starten och hämta nummerlappar, montera nummerlappar på cykel, få hjälp att kolla lufttryck, byta om och äta brunchen. (käkade vid 10:00, startade 11:45)

 

20120812-154716.jpg

Nummerlappskuvert!

 

20120812-154734.jpg

Kesella, kanel och äpple – nej, kolhydratsladdning vill jag inte chocka kroppen med…

 

20120812-154755.jpg

Jag i min färgglada outfit, synas ska man!

Jag kände EN person som skulle köra och henne träffade jag precis innan starten, snacka om slump! Starten var alltså uppdelad i startgrupper där tiden tas när man passerar start och jag startade tacksamt nog i den allra sista. Kände viss oro innan loppet då det ger kortare tid innan spärrtiderna men ändå skönt tyckte jag då för att slippa stress på morgonen. Efter att ha läst Saras rapport så är jag ännu mer tacksam. Jag vågade absolut inte släppa på bromsarna i de gropiga nerförsbackarna och att ha haft hetsiga omkörare som susade förbi hade gjort mig galet stressad. Nu kunde jag ligga i mitt tempo, trycka på vid asfalt, njuta av kurviga skogsstigar och av det faktum att jag kunde cykla om rätt många som gick när det lutade brant upp, men ändå ”fega” i sliriga utförslut. Dessutom var det få som susade förbi mig, däremot kunde jag känna mig stark när jag tog in på folk med lägre nummer!  Överlag hade jag alltså ett kul lopp som gick i MITT tempo!

 

20120812-154809.jpg

Nummerlappspimpad cykel – finn ett fel! (Ja, dämpare saknas…!)

 

20120812-154824.jpg

I startfållan, peppad, men inställd på att ta det lugnt i den långa inledande backen!

 

20120812-154842.jpg

Banan var enormt vacker och varierande. Asfalt, skogsvägar, kuperat, pittoreska små byar och ödslig skog. Halvvägs till Oxberg började jag dessutom känna igen mig från Halvvasan så då blev det extra roligt! Detta var ett lite tråkiga parti men det är då jag klarar att fota. Det var inte svårkört i form av rötter och lera, men däremot var det mycket lös grus på vissa ställen och vissa nerförslut innan evertsberg som var riktigt läskiga. Folk som körde tidigare hade tappat både vattenflaskor, slangar, pumpar och cykeldelar…

Backarna då? Jo, det var några riktigt sega långa uppförsbackar på asfalt men där är jag stark! Kunde cykla om rätt många på låg kadens. Vågade dock inte pressa pulsen för högt, det kändes att kroppen inte var helt 100% när det skulle syresättas! Det absolut värsta partiet i mina ögon var det innan Oxberg. Inleddes på två riktigt branta uppförslut. I det ena gick folk dessutom i bredd. Jag var envis och tog mig upp på låg växel! Trampade upp för en seg asfaltsbacke till Oxberg och trodde kontrollen var nära när vi då guidades över vägen och upp för en evighetslång grusbacke, tror jag hade en framför mig som cyklade, resten gick. Någon cyklade i cirklar på ett platt parti för att rensa benen. Mina växlar lade av här, så jag kunde bara ligga på de mittersta 7 (av 21) vilket gjorde att jag drog på mig mjölksyra och växlade mellan att sitta och stå. Mantrat var: ”efter uppför kommer nerför”. Nerför till Oxberg där jag fyllde på med energibar (hemmagjorda – jordnötsbaserade och vatten)

 

Mjölksyreansamlingen gjorde dock att det småbackiga partiet mellan Oxberg – Hökberg var det jobbigaste för min del. Med en lerig grässlänt upp till Hökberg så var det många som gick och det var enda stället där jag inte log när jag mötte upp mamma, som i äkta supporterstil följde med längs banan och heja på vid olika kontroller!
20120812-154850.jpg

Kontroll i Evertsberg – halvvägs, och min bästa deltid!

Kontrollerna serverade allt ifrån saltgurka, kaffe, banan och vatten. I sista kontrollen blev det en mix av allt detta! Bra grejer för träningsprestation, men egentligen en rätt vidrig kombination… Skippade dock blåbärssoppa, energidricka och vasaloppsbullarna till förmån för mina egna proteinbars och vätskeersättning i vattenflaskan. 2 längre depåstopp med toapaus blev det. Evertsberg och Eldris. I Eldris insåg jag dessutom att den försämrade fokusförmåga som jag först tagit för trötthetstecken var svett på linserna. Inte mindre frustrerande men gjorde att jag ändå fick mer energi att trampa på sista 9 kilometrarna mot mål. Snackade med ett grabbgäng vid kontrollen men drog sedan ifrån dem rätt snabbt! De två backarna innan mål var precis lika jobbiga som på skidor men upploppet i form av slät asfalt – åh vad kul! Bara att gasa på och in över mål, ungefär samtidigt som Morgan Alling.

 

Många gulliga funktionärer som kom med glada och uppmuntrande hejarop. Jag gillar dock mer de som kör stilen ”du ser stark ut, bra där!” än de som ”kom igen nu, inte långt kvar, vill du ha lite mer saltgurka?”. Det sistnämnda förstärker bara jobbighetskänslan, även när de menar väl! Bästa kommentaren var för övrigt: ”Nå, så trött kan du inte vara, du kan fortfarande prata i hela meningar” som en funktionär sa till en medtävlande i Eldris.

 

20120812-154904.jpg

I mål och med tillrättade linser så var humöret betydligt bättre!

Återhämtningsmat är viktigt och Cykelvasan bjöd på kallskuret och potatissallad efter målgång. Mådde rätt illa så dröjde ett tag innan jag kunde peta i mig lite. Senare under kvällen, efter dusch och tillfräschning så blev vi indragna på kräft- och surströmmingsskiva hos släktingen vi sov över hos. Jag pimplade vatten, åt enorma mängder smör, ost och paj och kompletterade med lite kräftor och surströmming. Sänggång vid 11, å så skönt!

20120812-154918.jpg

 

Idag: Inga känningar i kroppen, förutom på framsidan av armhålan. Vadderade cykelbyxor gjorde att rumpan var helt förskonad och ingen som helst träningsvärk i låren. Tror även handskarna skonade armarna från en del vibrationer.

 

Jag är otroligt glad och tacksam för att min kropp så bra klarar av de utmaningar och påfrestningar jag utsätter den för!

 

Om jag ska köra igen?

Mycket möjligt, men då med dämpad cykel och med mer mil i kroppen. Hybriden och jag trivs bäst på asfalt och hårda grusvägar, det är något som är klart!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *