Jag och Bylting var på utflykt till Segersgården för att rida lektion för Elli igår. Jag berättade att jag hade lite problem med att få igenom halvhalterna och efter att jag hade ridit några varv så kunde han konstatera att det stämde. Rent tempomässigt går halvhalterna igenom, med andra ord; hon stannar upp… MEN hon gör det helst utan att lägga vikt på bakbenen och höja ryggen. Det blir lättare att ”svanka” lite och lägga sig på handen. Inte jättetydligt vid ridning från skritt till halt men i tölt och tempoväxlingar resulterar det i en häst som hamnar på framdelen i nedtagningarna och lägger sig i handen.
Igår utgick träningspasset ifrån filosofin: ”För att en halvhalt ska fungera så måste helhalterna vara riktigt bra”. Därför ägnade vi i princip hela lektionen åt att rida rakriktad (svårt!) och rida henne in i halterna (ännu svårare!). Övningen gick till ungefär såhär: Jag skrittade långsamt och när hon lade sig i handen så ökade jag drivningen tills hon mjuknade igen, dessutom fick jag vara snabb med eftergiften om hon var beredd att söka sig fram och ner. När hon skrittade långsamt och var mellan hjälperna fick jag göra en halt för enbart säteshjälperna. Mot slutet av passet räckte det att jag andades in med lite stolt hållning för att hon skulle stanna upp så det gick verkligen framåt, men som Elli sa: ”ett arbete som är tålamodsprövande för både häst och ryttare”. Jobbigt var det även för Bylting kan jag intyga! Enbart skrittarbete och hon blev genomsvettig… Idag fick hon springa av sig genom löslongering på ridbanan. Att skritta såhär är lika intensivt som ett muskelbyggarpass på gymmet så då blir det några lätta dagar efteråt.
