Skolan, kunskapsmålen och lärare

En av konsekvenserna av att vara sjuk och därmed fast i väldigt stillsamma aktiviteter är att man hinner läsa sånt man annars inte hinner. Exempelvis DN:s artikelserie av Maciej Zaremba om svenska skolan och dess förfall.  I serien tas det bland annat upp hur kommuner har gått in och försökt styra undervisningen i vissa skolor – med katastrofala resultat, att läsförståelsen hos niondeklassare har minskat drastiskt de senaste åren och att kraven på vad de bör kunna även har minskat.

I artikeln tar en gymnasielärare upp problematiken att eleverna får svårt att klara kunskapsmålen i ämnet Svenska på grund av för låga förkunskaper. Tyvärr ser vi något liknande även inom grundskolematten, vilket påverkar eleverna på gymnasienivå, inte bara i de rena matematikkurserna, men även i många av handelskurserna, som kräver grundläggande mattekunskaper.

När jag gick på lärarhögskolan var en av de bättre kurserna jag läste en kurs med samme Bo Sundblad det refereras till i ovanstående artikel. Han tog upp begreppet ”snälle-G:n”. Dvs det faktum att man ger en elev godkänt i ett grundämne där den egentligen inte når kunskapsmålen, för att eleven ska kunna få börja gymnasiet. ”eleven vill ju ändå bara gå frisör” kunde lärare tänka, och då inte inse att just denna frisörlinje har en massa kurslitteratur på engelska, ett ämne som eleven då inte behärskar till fullo. På samma sätt hamnar jag med en hel del elever som stora svårigheter med att räkna moms och räntor, eftersom de inte har den grundläggande matematikförståelse.

Inte heller blir det lättare att få bukt med denna problematik då jag misstänker att många lärare känner press från skolledning och kommun att eleverna ska klara kunskapsmålen. Elevers betyg blir i sig blir ett mått på deras kapacitet som lärare. En syn på läraryrket som stärks ytterligare av programserien ”klass 9A” där fokus ligger på hur bra lärare kan påverka hela klassers betyg. Detta är ett perspektiv som också kan ses inom lärarfacken, då det häromveckan gick att läsa en insändare i lokaltidningen där representanter från det ena lärarfacket föreslog lönesättning baserad på måluppfyllelse. Är det verkligen rättvist? Möjligen lön baserad på vilken utveckling eleverna gör (men frågan är om det skulle bli så mycket mer rättvist?) men annars riskerar det systemet framförallt att skapa orättvisa löner och lärare som söker sig ifrån områden med låg socioekonomisk status och sämre förutsättningar i större grad än vad som nu sker.

Och hur DET skulle hjälpa de elever som behöver hjälpen som mest är något som jag inte kan förstå.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *