Inte sprungit milen sedan vinterns löparknä och med känningar i vad och benhinnor vid förra veckans löpning samt en viss känsla av förkylning i kroppen gjorde att jag troligen inte ens hade tänkt tanken att köra ett vanligt löppass igår. Men nu var jag anmäld till Söder Runt, ett lopp på hemmaplan, med ett stort gäng NikeRun-folk och jag åkte dit mest för att känna på uppladdningen och med inställningen att ”runt kommer jag alltid” och med löftet till mig själv att börja gå om det skulle göra ont eller kännas tungt. Vädret var fint och banan går längs med vattnet hela tiden så en långpromenad hade inte heller känts fel!
Laddar med tidig frukost (ägg och bacon samt valios proteinkvarg med jordgubbar), kaffe och två doser vätskeersättning. Strul med nummerlapparna fördröjde starten så då blev det även en Bounceboll också. Lagom mätt på startlinjen och deltar halvhjärtat i uppvärmningen och känner att vaderna är lite stela. Ställde mig i gruppen 50-60 minuter och när starten går tar jag det lugnt. Glider med i allmänna tempot och skippar rusningen över startlinjen utan meckar med iPhonen första metrarna istället. Spellistan för dagen var den blandade, inte nån överpeppig träningslista. Jag håller ögat på pulsen för att inte dras med, men det känns bra och första kilometern gick till min förvåning i 5:20-tempo. Funderade på att dra ner något men istället fokus på att det skulle kännas som en vanlig löptur. Lät stegen rulla och det som störde mest var skorna som var något för hårt knutna, men det lossnade efter några kilometer.
Fotograf: Johan
Genom loppet hade jag ett skönt flyt! Tempo och puls höll sig lagom, jag sprang och trallade med i musiken och fokuserade på hållningen och tekniken (tappade helt när jag fick syn på kompisarna!) och vid 5 km insåg jag att fortsätter jag såhär kan jag nog springa in på nära personbästa. Dock fortsatt koll på känsla, lätta steg och låg puls. Vid 8,5 km står Maria och Johan och hejar, jag blev glad att se dem och fick extra pepp in mot upploppet. Var osäker på var målet var och ville ej spurta för mycket för tidigt men dras oundvikligen med i lite högre tempo. Med mindre än en km kvar VET jag att jag kan ta i och få lite mjölksyra, sen får man ju vila! Ser målet och drar på en sista spurt, officiell tid: 54:33! Förra årets personbästa slaget med drygt 20 sekunder – detta i ett lopp när jag verkligen gått in för att ta det lugnt. Känns lovande inför kommande längre distanser och har helt klart vinterns intervaller att tacka!
