Söder runt!

Inte sprungit milen sedan vinterns löparknä och med känningar i vad och benhinnor vid förra veckans löpning samt en viss känsla av förkylning i kroppen gjorde att jag troligen inte ens hade tänkt tanken att köra ett vanligt löppass igår. Men nu var jag anmäld till Söder Runt, ett lopp på hemmaplan, med ett stort gäng NikeRun-folk och jag åkte dit mest för att känna på uppladdningen och med inställningen att ”runt kommer jag alltid” och med löftet till mig själv att börja gå om det skulle göra ont eller kännas tungt. Vädret var fint och banan går längs med vattnet hela tiden så en långpromenad hade inte heller känts fel!

Laddar med tidig frukost (ägg och bacon samt valios proteinkvarg med jordgubbar), kaffe och två doser vätskeersättning. Strul med nummerlapparna fördröjde starten så då blev det även en Bounceboll också. Lagom mätt på startlinjen och deltar halvhjärtat i uppvärmningen och känner att vaderna är lite stela. Ställde mig i gruppen 50-60 minuter och när starten går tar jag det lugnt. Glider med i allmänna tempot och skippar rusningen över startlinjen utan meckar med iPhonen första metrarna istället. Spellistan för dagen var den blandade, inte nån överpeppig träningslista. Jag håller ögat på pulsen för att inte dras med, men det känns bra och första kilometern gick till min förvåning i 5:20-tempo. Funderade på att dra ner något men istället fokus på att det skulle kännas som en vanlig löptur. Lät stegen rulla och det som störde mest var skorna som var något för hårt knutna, men det lossnade efter några kilometer.

Överlyckling för att se Maria och Johan vid 8,5 km!
Fotograf: Johan

Genom loppet hade jag ett skönt flyt! Tempo och puls höll sig lagom, jag sprang och trallade med i musiken och fokuserade på hållningen och tekniken (tappade helt när jag fick syn på kompisarna!) och vid 5 km insåg jag att fortsätter jag såhär kan jag nog springa in på nära personbästa. Dock fortsatt koll på känsla, lätta steg och låg puls. Vid 8,5 km står Maria och Johan och hejar, jag blev glad att se dem och fick extra pepp in mot upploppet. Var osäker på var målet var och ville ej spurta för mycket för tidigt men dras oundvikligen med i lite högre tempo. Med mindre än en km kvar VET jag att jag kan ta i och få lite mjölksyra, sen får man ju vila! Ser målet och drar på en sista spurt, officiell tid: 54:33! Förra årets personbästa slaget med drygt 20 sekunder – detta i ett lopp när jag verkligen gått in för att ta det lugnt. Känns lovande inför kommande längre distanser och har helt klart vinterns intervaller att tacka! 

Fina löpargänget!
Och så fick jag medalj!

 

Backintervaller – rensar hjärnan!

Idag var det återigen dags att springa med Nike Run Club! Känslan av att springa i en stor grupp där alla peppar varandra till att orka det där lilla extra är fantastisk! Att känna att man tar sig ur behaglighetszonen och verkligen tar ut sig, det är det som i längden ger en bra träningseffekt! Dessutom bra för den mentala hälsan att få fokusera helt på något annat. Denna vecka, mitt i betygssättning är det ju annars det som snurrar i hjärnan 24/7.

Idag var det backintervaller i Vanadislunden. En brant och 120 meter lång backe som skulle besegras totalt 12 gånger, med en längre vila efter hälften. Nu hade vi turen att vissa intervaller var avkortade, men med tanke på puls och mjölksyranivå så kan man nog säga att ja, träningen var tuff idag!

20130529-205902.jpg

Jag ger mig in i en intervall med Jessica som starter!
Foto: Thomas

Ettårskalas!

Idag firade Nike Run Club 1 år! Jag har varit med mentalt hela tiden men fysiskt började jag springa med dem i slutet på augusti!

Något jag verkligen inte ångrar. Hela vintern, i ur och skur, har vi peppats till distanser och intervaller och förutom träningen i sig har det gett mig ett helt gäng nya fantastiska människor som jag är glad att känna!

Ettårsdagen firades som sig bör med nya tröjor, tårta, bubbel, bouncebollar och dessutom utlottning av Nike Free – skor! Genom något otroligt flyt lyckades jag vinna ett par, så nu ska här satsas på att springa lite mer fritt ;)

20130508-222736.jpg

20130508-222754.jpg

20130508-222810.jpg

20130508-222818.jpg

20130508-222834.jpg

20130508-222846.jpg

Grattis på ettårsdagen, nu satsar vi på ett härligt andra år!

Löpstatus – ej helt 100!

Min egen löpning känns sådär just nu. Löparknäet är borta men känner mig inte löppepp. Brukar springa med Nike Run club på onsdagarna och pressar då vanligtvis intervaller med härliga människor. Känns bra efteråt och folket gör det kul!

Distanspassen har dock krånglat på senaste tid. Benhinnor som ömmar, puls som rusat etc. Igår blev det dock oplanerad lugn distans med NRC runt Kungsholmen. Runt en mil på en timme så egentligen är formen ganska bra, bara känslan i kroppen som saknas.

Valde hur som helst att lägga mig i bakre gänget och höll pulsen låg med fokus löpsteg och socialt snack. Peppa de andra i backarna etc. Helt plötsligt hade det gått en mil och jag kan konstatera att jag helt klart är långdistansare, piggast i benen sista kilometrarna!

Peppen fortsatte sen när vi skulle hem. Martin är till skillnad från mig i sin livs löpform och som uppladdning inför halvmaran på lördag så sprang han även hem, med mig brevid på cykel! Lär gå grymt bra på lördag, kul!

20130502-103724.jpg

Foto: Amanda

Cyklandet går bättre än någonsin, så den delen av träningen känns bra!

Tänj på gränserna!

Den senaste veckan har jag överrösts av samma budskap men i olika former. Budskapet går dock ut på att vi ska lämna vår sk ”comfort zone” och faktiskt våga göra det lite jobbigt ibland.

Vår ”Comfort zone” eller ”bekvämlighetszon” är precis som det låter. Ett läge i träningen där allt flyter på och känns rätt behagligt. Men det är genom att ibland pressa oss utanför dessa gränser som vi utvecklar oss själva och det handlar egentligen om detta oavsett inriktning. De flesta av oss gillar att träna här, men kan också vara ett av skälen till att vi inte upplever den utveckling vi skulle vilja se i vår träning.

I måndags körde jag Body Combat med Bella som uttryckte det som att vi måste ”våga ta ut oss”. Jessica som peppar oss löpare i Nike Run Club lät oss göra ett ruskigt jobbigt tempopass med fullt ös i 1,5 km i snömodden. Passet var just då en ren plåga, men efteråt kändes det fantastiskt bra och med stor sannolikhet bidrar det till att göra oss snabbare som löpare. I Vasalöparens senaste nummer stod det om att undvika mellanmjölkspassen och antingen satsa på längre distanser med lägre puls eller tuffa intervaller.

Samma budskap möter jag även i hästträningen. Vi utgår ifrån en bekvämlighetszon (träningen ska ju i grunden alltid kännas kul och bra!) men ibland får vi göra det lite jobbigt en period, för att på så sätt stretcha ut gränserna för vad vi sedan kommer uppleva som bekvämt! Något Hamingja och jag fick göra på gårdagens ridlektion.

Här kan ett gäng träningskompisar eller en tränare vara till god hjälp för att peppa oss när det blir lite extra jobbigt och man helst bara vill stanna upp! Veckans ros för min del går till härliga Nike Run-kompisar som alltid får mig att ge det lilla extra på löpningen!

Bild lånad från Jessica

Säsongsavslutning

20121221-071437.jpg
Nike-pepparkakor by Emma!

I onsdags var det säsongsavslutning med Nike Run Club. En gratis löpklubb som utgår ifrån intersport Drottninggatan varje onsdag 17:30. Alltid med grymma ledare och härliga deltagare. Olika grupper efter nivå och typ. Allt eftersom hösten och vintern närmat sig så har mängden deltagare minskat vilket har lett till färre grupper men också till en större gemenskap!

I onsdags sprang alla intervaller för att sedan önskas God Jul med fina Nike-pepparkakor.

Efter nyår fortsätter vi! Nån som vill följa med?

Nike Run Club och intervallpepp!

Idag löptränade jag med Nike Run Club – Stockholm för första gången. Ett trevligt initiativ som startade i slutet på maj och som jag läste om redan då. Det var dock först idag jag lyckats vara med eftersom jag varit ute och rest så mycket i sommar!

 

Trots regn var det ett stort gäng som samlades utan för Intersport på Drottninggatan. Där fick vi veta vilka distanser som gällde (3, 5, 9 km eller intervall) och jag kände att jag ville träna det jag inte klarar av på egen hand: Intervaller!

 

Vi joggade iväg mot en backe på kungsholmen, en framjogg på drygt 3 km. Där blev det först löpskolning innan vi fick dra igång med intervallerna: Backintervaller i en lagom lång grusbacke 5 + 5 + 3 gånger. Dvs, aktiv vila (jogga nerför) mellan de första fem, få ner pulsen och sedan upprepa! Lagom sega i benen joggade vi sedan 1 km tillbaka och där fick vi med oss varsin goodiebag och en energibar vilket var en trevlig bonus innan cykelturen hem!

 

Detta var roligt, jobbigt och utmanande och det lär garanterat bli fler onsdagar som vigs åt intervallträning, för även om jag egentligen hellre behaglighetsspringer i naturen så är detta något som verkligen förbättrar löptekniken och orken!