Lite reflektioner kring träningsglädje hos människor jämfört med vilja och framåtanda hos hästar.
Huruvida en häst har mycket vilja eller inte är något som är väldigt subjektivt och beror på mycket på ryttarens egna förväntningar.
På Island har jag flera gånger nöjt tränat en häst ett par veckor och upplevt att den blivit kontrollerad och lyhörd. Tränaren jag jobbade med tyckte snarare att hästen hade blivit lat.
Här hemma är det tvärtom: Jag tycker Hamingja är trevlig men lite lat och seg, alla andra som rider henne tycker att hon är trevlig, lagom framåt och lydig.
MEN oavsett upplevelse är min poäng att viljan hos en häst går att påverka rätt mycket, genom konsekvent bemötande och belönande av det uppskattade beteendet. Rid FRAM, var kvick i din egen hjälpgivning och ha KUL om du vill att hästen ska bli pigg. Vill du ha en lugnare häst? Var själv lugn! Visst ligger det lite i generna men det går även att förändra en hel del.
Det jag ser som årets mål med Hamingja är alltså att få henne mer villig. För att JAG gillar hästar med lite mer framåtanda och för att jag tror det kan gynna hennes pass! Varierad träning, mycket kul påhitt och beröm när hon svarar framåt för lätta hjälper är receptet.
Men visst går det att jämföra lite med vår egen inställning till träning? Om vi har kul och belönar oss själva med glädje, såklart att det blir roligare att träna?