Dokumentation som väg till lärande?

Jag är lärare och jag är islandshästdomare och i båda dessa roller ingår det att sätta ett slags betyg på en prestation. Det försiggår en debatt om betygs vara eller icke vara och vad är då mina tankar kring detta? I sig är inte bedömning något jag tycker illa om, utan det kan vara riktigt trevligt, eftersom det, om det görs på rätt sätt kan ge en värdefull återkoppling, som med rätt kommentarer även kan leda till utveckling!

Malin Stang domare
Dömer prova-på-tävling på Häringe, februari 2012.
Foto: Sofie Engwall

Jag är alltså inte emot betyg, inte som ett benchmark eller realitycheck för att se om utvecklingen går åt rätt håll. Det är skälet till att jag själv tävlar med mina hästar och på samma sätt kan det ge ett tecken på hur utvecklingen gått för eleverna i skolan.

Vad som blir fel är när betygen blir målet. Skulle jag bara träna min häst mot att prestera mot en viss poäng på en tävling skulle jag tappa så mycket av glädjen i ridningen och glömma bort att njuta av ridturerna på vägen dit. På samma sätt riskerar vi att tappa många elever om vi enbart fokuserar på betyg istället för det gemensamma lärandet och utvecklingen.

Det glädjer mig därför mycket när jag i början av en kurs frågade mina elever vad de hade för mål med kursen och väldigt få svarade med ett visst betygssteg utan istället relaterade de till att de ville lära sig mycket om ämnet för att kunna använda sig av det i sina UF-företag och för att det kunde vara bra inför framtiden!

Nu har jag precis skrivit klart mina omdömen, något vi gör 3 gånger per termin och som tar minst 10 h per gång. Frågan jag ställer mig är om dessa verktyg för återkoppling verkligen är relevanta för elevens utveckling? Visserligen är omdömena formativa och skrivs med ett utvecklingssyfte men skulle inte en dialog direkt med eleven, kring dennes egna lärande och personliga utveckling, kopplat till elevens egna målsättningar samt kursmålen, ge ännu bättre utfall på lärandet i slutänden?

Nu behöver inte det ena utesluta det andra men det går inte att komma ifrån dessa tankar när vi överallt hör om kollegor runt om i Sverige som upplever en stor arbetsbelastning – och då framförallt när det gäller det administrativa arbetet och kraven på utförlig dokumentation.

Samtidigt finns dilemmat: Skolan ska hålla föräldrar uppdaterade kring studieresultat, eleverna ska veta hur de ligger till och mentorer ska, för att kunna coacha sina mentorselever också ha en insikt. Dessutom är betygssättning i sig en maktutövning som kräver någon slags underlag.

utmaningen vi står inför är väl framförallt hur dokumentationen kan göras enkel, smidigt och samtidigt involvera eleven som en del i undervisningen istället för att fungera som en extra arbetsbelastning. En lärarkollega (har glömt vem – hojta om du känner igen dig!) på twitter (vilket fantastiskt forum för utvidgat kollegium!) nämnde hur hon lät eleverna skriva sina egna omdömen, och tänk vad smart! Men hur det ska fungerar rent praktiskt hos oss – det är nästa steg i utvecklingen!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *