Kebnekaise på vintern!

Nu kommer ett blogginlägg som inte alls handlar om häst utan istället om ett av de större äventyren jag upplevt hittills. Nämligen att bestiga Kebnekaise vintertid, vilket vi gjorde tillsammans med ett gäng elever 11 – 14 april i år.

Avresa gick från Stockholm i måndags och det var ett förväntansfullt men nervöst gäng som möttes upp på Arlanda för att flyga till Kiruna. När alla väl var incheckade med diverse specialbagage kunde vi slappna av i några timmar. Framme i Kiruna hämtades vi direkt av en buss för vidare transfer till Nikkaloukta där själva äventyret började.

14:15 hade vi lyckats packa om våra väskor. Klä på oss lagom mycket kläder och fästa allt på ryggsäckarna. Vädret hade växlat mellan att utlova +1 och -15 men som tur var så låg det snarare runt nollan och det var en klarblå himmel som mötte oss. Nu påbörjade vi vandringen mot Kebnekaise fjällstation. Snön låg djup på sina håll och jag var glad för mina stavar. Väskan vägde in på ungefär 20 kilo och det var minst sagt ovant att vandra med tung packning. Då vi ville komma fram i hyfsad tid så var planen att vandra 50 minuter, pausa 10 och hålla oss till det schemat. Något vi också gjorde, så efter drygt 5 timmar så nådde vi målet för dagen.

Med packning och vandringsstavar. Efter ungefär 3,5 timmars vandring.

Med packning och vandringsstavar. Efter ungefär 3,5 timmars vandring.

En kort paus och shopping i fjällstationens butik innan vi begav oss ut i kylan för att slå upp våra tält. Såklart vi hade missat detaljen snö-tält-pinnar så det krävdes viss kreativitet (träd och stenar) för att tältet skulle stå upp men lagom till skymningen kunde vi nöjt gå in och käka middag. Fjällstationen hade ett välutrustat servicehus som vi kunde utnyttja, så vi behövde inte använda gasolköken för alla dagens måltider, väldigt tacksamt.

Utsikt från provtur

Utsikt från provtur

Vädret för tisdagen sades bli snö och blåst så vi beslutade även att vänta med topptursförsöket till onsdagen. Både elever och lärare tyckte att sovmorgon på tisdagen lät som en riktigt bra idé. Däremot hade stationen ett planerat strömavbrott på tisdagen vilket gjorde att förmiddagens aktivitet blev att laga frukost på gasolkök. På eftermiddagen testades snöskorna och alla såg till att förbereda sin packning inför topptursförsöket. Efter bastu blev det tidigt sänggående för redan 3:50 på onsdagen ringde klockan.

Gryning, morgonen för topptursförsök!

Gryning, morgonen för topptursförsök!

Ambitionen var att lämna fjällstationen 5:00 men efter lite packningsstrul och dylikt hann klockan bli 5:20 innan vi vandrade iväg mot fjället. Västra leden var planen, då den är längre, men enklare.

Efter någon kilometer fick en elev avbryta då han kände av smärtor efter måndagens vandring vilket gjorde att vi var 17 personer kvar. Samma princip som första dagens vandring med 50 minuters rörelse och sedan en kort paus för vätska/energi. Det var bitande kallt men vindstilla och klar himmel. När solen sedan kröp upp samlades det lite lätta vita moln men vädret var i det hela klart. Vi navigerade med hjälp av karta samt en elev som varit uppe på sommartid en gång tidigare. Ledmarkeringarna var inte riktigt synliga nog då snön låg djup. När vi kom fram till första stigningen så var det dags att montera på snöskorna och sedan började vi traska uppåt. Gruppen höll ihop fint och alla njöt av att vända sig bakåt ibland och njuta av vyn ut över dalen.

På väg upp i Kitteldalen med fantastisk utsikt neråt.

På väg upp i Kitteldalen med fantastisk utsikt neråt.

Sedan närmade vi oss första branten in i kitteldalen och jag tror alla blev lite chockade när de insåg att vi ska upp där. På avstånd såg nämligen branten mer ut som en vägg och ett lätt snöfall under natten hade dessutom nästan suddat ur tidigare spår som fanns. Inledningsvis traverserade vi oss uppför men sedan fick vi övergå till tekniken ”sparka in fötterna i snön för att få fäste”, vissa gjorde detta med snöskor, andra utan.

Här gick det uppför!

Här gick det uppför!

På väg mot lunchen!

På väg mot lunchen!

En brant i taget.

En brant i taget.

Vi nådde upp på en platå innan leden vände 90 grader höger och fortsatte vara brant. Jag testade snöskorna först men växlade sedan över till att gå utan då jag kände mig tryggare så. Kan tänka mig at det handlar om vana? Stegjärn hade jag gärna haft här då skaren var hård. Väl upp för denna brant hade vi nått toppen på Vierranvárri (1700 m.ö.h). Här hade vi en tidig lunchpaus med strålande utsikt. Vi pausade dock inte så länge då kylan fortfarande var sträng. Jag var väldigt tacksam för min dunjacka och tjocka vantar. Jag hade också gjort varm mat på morgonen som jag hällt upp i en mattermos vilket kändes rejält underlättande.

Lunchpaus i solen. Kylan bet dock rejält och förstärkningsplaggen gjorde nytta.

Lunchpaus i solen. Kylan bet dock rejält och förstärkningsplaggen gjorde nytta.

Efter denna topp gick det brant neråt i 200 meter för att man skulle komma ner i kaffedalen. Här mötte vi några randonnéskidåkare som med enkelhet passerade oss på vägen upp. Skidor är verkligen att rekommendera jämfört med att ta sig fram till fots var något vi kunde konstatera. Nu visste vi att vi hade ca 600 meter kvar upp varav 400 meter till toppstugan. Det blev aldrig några naturliga stopp på denna stigning vilket gjorde att många av oss nog tog ut oss onödigt mycket. Här spreds också gruppen ut mer än tidigare. Vid toppstugan trodde nog många att vi i princip var framme men då väntade nästan 1,5 h till av vandring. När jag insåg att toppen avslutas i en liten spets som man ska upp på var jag ett tag nära att ge upp men vi fortsatte att gå på. Vid botten av spetsen var det nästan kö så här kunde alla passa på att återhämta sig lite, dricka vatten och äta något så att den sista stigningen inte alls kändes ansträngande.

På-toppen-selfie!

På-toppen-selfie!

Nerför var det riktigt härligt. Solen sken, utsikten var strålande och vinden höll sig undan. Vi kunde gå med raska steg och bara njuta. Tyvärr hägrade ju stigningen upp ifrån kaffedalen. Jag vet inte vad som hände men någonstans precis innan vi kom ner i botten så började jag må rätt illa. Vätskebrist? Blodsockerfall? Jag vet inte, men jag tog ”tjuren vid hornen” och började sakta arbeta mig uppåt. Bad kollegorna vara bakom mig så jag inte skulle vara sist.

Nerför branterna tyckte nog de flesta att ”åka på rumpan” var en kul aktivitet. Jag och några till tyckte snarare att dolda stenblock kändes lite obehagligt och tog oss ner med försiktighet. Efter att tag körde dock även jag en rumpåkning men dock i ”eget spår” så det gick sakta och fint.

Så småningom kom vi ner på relativt platt mark och då väntade en dryg timmes vandring tillbaka ner till fjällstationen. Jag kan lova att den bastu och den middag som sedan intogs var väldigt härlig! Runt 13 timmar tog toppturen och jag är så imponerad av att alla grejade det.

hemma

Närmar oss fjällstationen – Bastu och middag hägrar!

 

Ursprungstanken att vandra tillbaka ner till Nikkaloukta tidigt torsdag morgon för att hinna med bussen 9:45 gavs upp redan på måndagen och under tisdagen bokade vi in en skotertranport som under torsdagen gjorde att vi kom tillbaka till ursprungsplatsen för vårt äventyr.

Jag skulle gärna åka upp igen. På vintern skulle jag dock hellre ha med en splitboard och gå med guide över östra leden. De som gjorde det gjorde sina toppturer på runt 8 timmar, vilket är en stor skillnad mot våra 13. Att tälta mitt i  vintern är jag stolt över att jag har prövat och jag vet nu att jag kan, men det är inget jag känner en större längtan av att göra mer av. Att tältet inte var vinteranpassat kan visserligen ha försämrat upplevelsen något men jag uppskattar att kunna gå in och värma sig efter en dag på fjället.

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *