Jag har tidigare varit väldigt slarvig med stretchning och rörlighetsträningen. Något som jag dock har börjat ta tag i efter förra vårens problematik med löparknä. Även ryttare är vanligtvis rätt dåliga på det här med komplementträning även om det börjar bli bättre och bättre. En stark core och en rörlig höft hjälper oss oavsett om det är ridning eller löpning vi ska ägna oss åt.
För några veckor bloggade Sofie om några yoga-sekvenser och igår testade jag en av dessa, Yoga för löpare, och kan bara tipsa er också om att köra igenom denna då och då. 20 minuter skön stretch!
Efter en höst och vinter fylld av sjukdomar så har jag varit lagom (läs mycket) frustrerad. Jag älskar att träna och det är även ett sätt för mig att koppla av! På väg hem från alperna var jag också småkrasslig men nu verkar det ha vänt: De senaste två dagarna har jag cyklat till och från jobbet igen och dessutom klämde jag in en liten löptur nu på kvällen. Utan varken halsont och hysteriskt rusande puls!
Hur är det, har ni börjat med julklappsinköpen än? Det har inte jag, men däremot har jag nyss köpt en fin för tidig julklapp till mig själv:
TomToms multisportsklocka med GPS, pulsband och cykelhållare. Velade länge men hade fått ett riktigt bra erbjudande så då gällde det att passa på! Nu kommer jag kunna ha koll på hastigheter både i skidspår och på intervallträningarna. Gör det lättare att verkligen se hur träningen går och lägga sig på hastigheter där man får en optimal utväxling av träningseffekt.
Tyvärr finns inte ridning som alternativ i klockan. Inte för att min puls blir så hög när jag rider men distans och hastigheter kan vara relevant att hålla koll på även när vi bygger upp hästarnas kondition – även de behöver ta sig ur sin behaglighetszon då och då!
Efter förra årets lidingölopp som gick bättre än ursprungliga planen så har hela tiden jag haft ett sikte på att springa på under tre timmar i år. Med tanke på att jag förra onsdagen däckades av en förkylning och förra helgen fortfarande hade feber var jag ändå lite tveksam till hur det skulle gå. När vi dessutom adderar sköldkörtelproblematiken som jag fortfarande dras med så blir det ännu mer som går emot mig. Hoppet steg sedan något när jag insåg att jag även förra året hade minimal uppladdning och att jag faktiskt sprungit mer i år. Det jag missat var dock detaljen långpass. Något som delvis kan förklaras av mitt löparknä som slog till i år. Att bygga upp kroppen tar tid och jag har endast sprungit mer än 10 km två gånger i år, så årslängsta distans inför loppet var 17 km. Med andra ord var förutsättningarna för ett snabbt lopp inte direkt optimala.
Uppladdningen
Vaknade utvilad och upptäckte att solen sken även om temperaturen var låg. Grundade som förra året med rejäl frukost. Ägg, bacon, majjonäs plus bär och nötter. C-vitamin och resorb som måltidsdryck.
Vi ville vara ute i god tid så även om starten var först klockan 13:10 för min del åkte vi från stan vid 10:30. Tur det då det precis som förra året var hysteriskt långa köer vid Ropsten. Intog min lunchlåda (en sallad m. bland annat avokado, ost och skinka) samt en red bull ståendes i kön för att det skulle hinna smältas innan start. 40 minuter senare sitter vi på bussen och hämta ut nummerlapp gick på två sekunder. Toakön var däremot en annan sak, här var det 30 minuters väntan igen. Lyxade i år till det och lämnade in väskan för leverans till mål. Kostade 40 kronor men skönt att veta att varma kläder och ombyte väntar där. Känner mig rätt ostressad och vandrar iväg mot start och hamnar i startfållan 5 minuter innan start.
Löpskorna funkade bra då banan var torr! Saucony Kinvara 4Toakön slingrade sig lång – ett skäl att vara ute i god tid!
Loppet
Tog det lugnt i starten. Hade hört en speaker som sa att starttiden togs först en bit fram, något som inte visade sig stämma. Trängseln var stor och första kilometern gick på 7:59. Efter det lättade det upp men det var fortfarande viss begränsning i vilket tempo jag kunde hålla även om följande 5 km gick i runt 5:30-tempo upplevde jag att det gick långsammare än vad jag skulle kunna ha sprungit, framförallt utför där jag är stark men ofta fick bromsa upp. Annars kändes kroppen fin även om jag fick lite känningar i hålfoten runt 8 km. Mina fötter är inte helt vana vid mina mer minimalistiska skor ännu då jag tidigare sprungit i skor med pronationsstöd.
Det som annars gjorde det jobbigt att springa var däremot att jag efter första vätskekontrollen först fick håll i axeln och sedan började må riktigt illa. Fick ett tag bekämpa kväljningar, något som upprepade sig även efter nästa vätskekontroll, samtidigt som jag ändå var törstig. Undvek att dricka för mycket, 2 klunkar sportdryck och ett halvt glas vatten per station i början. Kan ha varit att jag skulle ätit en mindre lunch? Nåväl, jag joggade på och som sagt är det relativt lättsprunget mellan 6 och 15 km och efter 15, ja då vet man att man är halvvägs! Jag höll mig fortfarande till en hastighet som innebar att jag skulle kunna tangera förra årets tid.
Vid de kuperade partierna mellan 16 och 20 km så började jag längta till Grönsta. Där kommer första branta backen som jag redan innan loppet lovat mig själv att få gå i. Perfekt eftersom det är vätska precis innan! Jag hällde i mig vatten i backen upp och blev glad när någon okänd skrek mitt namn! Tack för att arrangörerna trycker namn på nummerlapparna, alltid peppande! Efter backen flöt det på när det blev flackt men vid 23 km kom det som jag hoppats jag skulle slippa; Knäsmärtan! Inte som i vintras på utsidan av knäet utan på insidan. Jag blev besviken, insåg att det inte skulle bli någon förbättring av förra årets tid, men att bryta fanns inte på kartan, så jag käkade banan, drack lite extra vatten, tog mig tid att besöka toaletten och så gick jag. Humöret var ändå helt ok, solen sken och jag lyssnade på bra musik. Efter ett tag släppte knäsmärtan när jag gick och jag prövade försiktigt att springa igen. Fungerade bitvis bra när jag varvade med gång och mot slutet släppte det mer så de sista två kilometrarna kunde jag återigen springa. Med tappat tidsmål var väl motivationen att pressa det sista sådär, försökte istället mest hitta ett flyt, och när jag väl sprang var det med lättare steg än många runt omkring mig. Med extra pepp från Run Club-kompisarna som ställt sig som hejarklack 800 meter från mål så kunde jag dock öka på ett snäpp till och få den sköna känslan av att spurta in mot mål. Klockan stannade på 3:17 vilket med tanke på omständigheterna ändå är något jag är nöjd med!
Fördelen med att gå är att man hinner ta foton på kända backar…Någon minut efter målgång – ser fräschare ut än vad jag kände mig!Mina mellantider – man ser var jag började gå…
Efteråt
När endorfinerna började lägga sig efter målgång och jag hällt i mig några glas vatten kändes smärtan i fötterna påtagligt stark. Stapplade över Grönsta gärde för att leta upp min väska och bytte direkt till torrt på överkroppen samt hoppade i mina Nike free. Hängde runt lite och väntade in övriga som sprang och startade i senare startgrupper innan vi begav oss hemåt. På kvällen blev det en välförtjänt middag på Vapiano. Inga blåsor under fotsulorna i år men mina stackars ”ringtår” har blodfyllda blåsor vid naglarna så det kommer dröja några dagar innan jag kan gå normalt misstänker jag. Förra skorna gav istället blånagel på ”pektån” så än har jag tydligen inte hittat perfekta skon för långdistans i terräng. Tips mottages tacksamt, för det är helt klart det jag ändå vill springa!
Ska undvika att få såna här fötter i framtida lopp… Aj!
Idag har jag tagit en återhämtande promenad och fått ryggmassage, varit på Ikea och vandrat runt lite till samt åkt lite häst i solen. Känns som en lagom dag för återhämtning med andra ord! Och med Lidingöloppet avklarat är det dags att börja ladda inför skidsäsongen! Men självklart lägger jag inte löpningen på hyllan, utan nu ska jag fortsätta bygga upp kroppen för att orka längre distanser, varvat med intervallerna med Run Club såklart.
Är även i år anmäld till Lidingöloppet 30k och om förra årets uppladdning bestod av alldeles för få långpass är det om möjligt ännu sämre i år. Innan igår var den längsta distansen jag sprungit i år 10 km. Igår anordnade dock Lidingöloppet ett testlopp där man tillsammans med löpcoacher som agerade farthållare fick springa igenom delar av banan. Man kunde välja på att springa 12, 16 eller 22 kilometer. Vi anslöt till den stora gruppen som ville springa i 6-tempo (6 minuter/km). Dvs med målet att springa Lidingöloppet under 3 timmar. För att få vara med på testloppet måste man vara anmäld till något av loppen, men själva testloppet var gratis och rekommenderas verkligen! Trevligt arrangemang och ett bra träningspass!
Solen sken och vi sprang iväg i samlad trupp. Testloppet startade 8 km in på riktiga banan. Första 10 kilometrarna flöt på smidigt men mellan 16 och 20 km in på banan blir det riktigt kuperat och det är den del som jag anser vara den tyngsta på Lidingöloppet. Sista milen består av tre branta backar, men dessa kan man med gott samvete gå uppför utan att tappa särskilt mycket tid, för att spara benen till de flacka och lätt utförslutande partierna som följer.
Eftersom vi bestämt oss för att springa 16 km så hoppade vi av när det var 6 km kvar till mål och tog en kortare väg tillbaka till Grönsta gärde. Sammanlagt blev det dock 17 km, som snittade på exakt 6-tempo.
Mot slutet så dog mina ben i uppförsbackarna och pulsen rusade. Kan ha att göra med att jag redan inför loppet hade extrem träningsvärk i låren. I övrigt så kändes dock löpningen bra. Benhinnorna var snälla och knäet höll hela vägen!
Kristi i förgrunden, jag med mina gula skor! Efter c:a 8 km – innan det började bli tungt!
Min stora löputmaning inför hösten är precis som förra året Lidingöloppet och jag borde börja springa långpass snarast, men då jag idag fick chans att springa Hälsoloppet så gjorde jag det.
Träning inför långlopp kräver en del långa distanspass men några kortare snabbdistans är inte heller fel för att öva tempo. Med andra ord ett bra pass inför LL! Att springa milen är betydligt trevligare än fem kilometer i mina ögon. Jag håller ungefär samma fart oavsett distans så jag är ofta bättre på längre distanser; där hinner jag njuta av att hitta ett flyt och mata på. Misstaget att ta vatten vid fem kilometer gjorde att jag satte i halsen lite och drogs med håll några km men annars var det ett trevligt lopp. Dock psykiskt jobbigt med två varv på samma bana, så det var tur att banan var fin och vädret var skönt!
Sprang iväg och lade mig framför farthållarna för SUB55 och lyckades sedan hålla mig där. Med en spurt in mot mål så sprang jag in på personbästa: 53:42. Kul med tanke på att kroppen fortfarande bitvis känns seg efter sommarens alla sjukdomar.
Att det går framåt är mycket tack vare intervaller med Nike Run Club och löptekniksövningar. Jag är helt enkelt på en bättre lägsta-nivå.
Jag var inte helt på banan efter Cykelvasan när Johanna i slutet på förra veckan undrade om jag ville ställa upp i ett lag och springa Bellmansstafetten. Då deras andra alternativ var att någon skulle gå runt kunde jag ändå tacka ja med gott samvete!
Kände mig lite småsänkt på morgonen men cyklade ändå iväg till universitetet. På vägen dit piggnade jag till och njöt av solen som sken.
Jag startade som löpare nummer fyra av fem. Banan är fem kilometer och det var runt 800 lag anmälda! Rätt flack bana men med några sega lutningar. Jag fokuserade precis som vid söder runt på att inte pulsen skulle rusa och när det blev tungt tänkte jag på hållning snarare än tempo. Med en skön spurt mot växlingen kunde jag sedan bidra med tiden 26:41 till laget. Inte PB men helt klart godkänt!
På onsdag ska jag springa hälsoloppet som är en mil. Är det dags att få PB på milen då?
Igår hoppade jag cyklandet till förmån för en löptur i skogen kring Hellas! Tyvärr var i kroppen helt med mig och efter en timme fick jag så ont i magen att det inte gick att springa mer. Smärtan gick över vid promenad så hem fick jag varva promenad och jogg. Rätt ok när vädret är varmt och man inte har någon tid att passa men känns lite jobbigt när det är något som jag inte varit med om innan. Tror dock att det kan bero på att jag åt lite konstigt under dagen så ännu ett skäl till att äta vettiga måltider med andra ord!
På väg hem efter drygt två härliga veckor på västkusten.
Mitt immunförsvar har fortsatt att spöka, något som troligen hänger samman med att jag har en underfungerande sköldkörtel (hypotyreos) som jag nyligen börjat medicinera. Tills hormonerna är på rätt nivå går dock hela kroppen på lågvarv vilket även påverkar immunförsvaret. Är inte riktigt sjuk, men känner mig inte på tiptop och cykeln har mest legat i bilen tyvärr!
Jag har dock kunnat njuta av sol, promenader och lite mer surfing!
Mamma kom förbi förra helgen och hade med sig lilla Äcco, så hundarna lekte massor!
Jag har finslipat min surfteknik och idag fick jag till ett härligt häng i seglet!
På lokala hamndagen så passade jag på att inviga mina nya löparskor: ”Saucony Kinvara 4” och de var snabba! Banan som var hela 2,2 km lång tog jag mig runt på 10:18 minuter. Kilometertid 4:45 vilket är riktigt snabbt för att vara jag!
Många kvällar har vi suttit utanför huset och bara njutit av solnedgångarna!
DNS, tre bokstäver och så försmädliga. Står för ”Did not start” och precis det gällde alltså för mig igår kväll när förnuftet fick råda och jag efter en dags velande till slut insåg att jag har en infektion i kroppen som nog inte alls blir glad av ett millopp i sex grader och duggregn. Allmän seghet i kroppen och rinnande näsa och ögon är tecken på att allt inte står rätt till!
Loppet ifråga var alltså ett midnattslopp här i Reykjavik! Hade i våras siktet på 21 km men efter vårens alla löpskador sedan tänkt springa 10k istället. Nu slutade det med att vi bara spanade in startområdet lite snabbt.
Det känns trist men samtidigt rätt val när hela kroppen bara säger ”låt mig vila”. Hade ju varit kul att ha sprungit ett lopp utomlands men det kommer fler chanser och hälsan går först!
